Aftonbladet – 19 februari 1850, sida 2

dessa drag, som jag hade sett lifvade af så mycket förstånd, af ingifvelsens eld, nu endast dyster förtviflan och slapphet... I bans lutande ställning, i långsamheten af hans rörelser, i allt röjde sig de förfärliga spåren af frätande bekymmer, dödande ängslan, fänzelsets förtärande enslighet, denna död på förhand. Tre månader allenast hade förflutit — tio år tycktes hafva skridit fram öfver fångens hufvud! Han såg mig inträda... och den fordom eldige kraftfulle mannen gret. Med ena handen på hjertat, med den andra häftigt utsträckt mot den lilla fläck af den blå himlen, som skymtade in mellan de tjocka gallren i en liten glugg om en fot i fyrkant, suckade han: Det är endast Gud som kan belöna er! De åtgärder, som vi tagit för hans räddning, äfvensom våra förhoppningar, dem kände han redan genom advokaten, med hvilken han på den sista tiden hade fått tillåtelse att samtala. Men utgången och vårt beslut visste han ännu icke. Vi underrättade honom nu härom. Vi hade befarat ett motstånd... nu begynte vi frukta att han skulle duka under af glädje! Hade hans vilja varit ensamt rådande, så skulle han ha vägrat; men hans styrka var bruten... Luft — utrymme — hans hustru — hans barn hans mor... för att återfå allt detta skulle han samtyckt till allt; till allt, med undantag af en lighet, en trolöshet. Vi förlorade icke ett ögonblick för att ombesörja anstalterna till resan; och vi beslöto att genast förbereda fru Thibauts och barnens afresa till Lausanne, för att genom en handling gifva stöd åt den borgen, som Albert ingått såsom vilkor för fångens lösgifning. Följaktligen uttogos pass för Juliens mor och barn, och dessa lemnade Paris först; det utfästade wviikoret var härigenom redan till hälften uppfyldt. (Forts. följer.)