Aftonbladet – 19 februari 1850, sida 1

döma hans delaktighet i saken, kunnat anses som ett verktyg, handlande utan egen drift, och ansvaret för honom-skulle hafva förfallit. Om han deremot fortfor att tiga så erkände han derigenom att han med afsigt hade biträdt de öfriga medbrottslingarne. Men att angifva hvad som önskades:hade varit en låghet, och dertill var Julien oförmögen. Att derom iakttaga tystnad var emellertid ett brott inför lasen, hvars bud icke på detta vilkor kunde milIra genom någon nåd. Juliensmotstånd hedrade honom; men det bragte oss i förtviflan. Ransakningen fullföljdos sfrigt. Advokaten var ganska orolig; ty han förutsåg, art om Julien med sådana. tänkesätt framträdde jewte sina medank!agade inför a-sisdd.smsto!en, så var hans sakfällande och ett svårt straff oundvikligt. Han dolde icke för oss denna våda; men han anmärkte tillika, att endast något mäktigt inflytande hos anklagelsedomstotens Jedamöter skulle kunna. uträtta alt Julen betraktades endast som en arbetare, hvitken handlat utan urskiljning, och att hen, af detta skäl, blefve på förhand skiljd från må etn Men hvar sku!le vi finna detia mäktiga beskydd? Till hvem skule vi vända oss? Vi voro rådlösa. Det var då, i denva ytterliga förlägenhet, som Försynens skickelse förde i min väg en räddande engel. Albert hede märkt min tankspriddhet och min sorg, som röjde sig genom förändringen i mina an!etsdrag, I trots af mina bemödantden: logen af de mina hade bekymrat sig deröfver; han hade gifvit skt derpå, och frågade mig entäget om orsaken. Jag anförtrodde honom den... och mina vänner hlefvo räddade. EX, Anda hittills -jag har sagt det, Aline, och jag svär det — voro mina förbållanden till