Aftonbladet – 18 februari 1850, sida 1

Jag sade allt hvad jag kunde, för att smickra hans fåfänga och röra hans hjerta. Ni yrar, min sötal! svarade han små!eende. ,Huru? Ni tror, att en man, sådan som jag, skall gå i borgen, hos en minister, för en lösdrifvare, för en eländig krogkonspiratör? . . . Ni yrar verkligen.n Men, Eugene, hvad ni säger är orättvist! ropade jag. Den olycklige unge mannen har icke förtjent att handteras på det sättet; och dessutom: att unna bistånd och deltagande åt olyckan, kan aldrig blottställa någon., Ni har inte sundt förnuft, säger jag! Ursäkta mig: jag har sundt förnuft! inföll jag, upprörd af denna hånande ton vid besvarandet af mina böner. Det är förnuft och billighet, som gör till min pligt att intressera mig för Julien och hans hustru, och det är er pligt att bistå mig. Nå jag må säga! Ni är verkigen rolig! Jag skall bli det mindre straxt, svarade jag kallt. Till en början, så är den man, för hvilken jag bönfaller hos er, gift med min syster.n Det här stöter på galenskap! . . . Er spetsarbeterska är . . . hur var det ni sade . . Min fars dotter . . . fortsatte jag med luga. Hennes födelse var f-ljden af en ungdomsdirskap af markis de Lestanges., Förträfligt! Ypperligt! ropade herr Duval, gapskrattande. Så sannt jag är en kristen: om jag skulle belasta mig med alla ungdomsdår-kaper af det slaget, så skulle vi få huset fullt, ni och jag min bästa! Pet är, på min heder, kostligt Men detta är inte allt . . ålertog jag, 0Obarmhertig i min ordning. Min syslers man, Julien Thibaut, boktryckeriarbetaren . . . är er kusin, min herre . . Låt mig nu se om ni vill lemna honom qvar i fängelsel, Mina stackars vänner voro hämnade, Aline! ... Aldrig, aldrig skulle jag kunna skildra de få ordens verkan på herr Duvals uppsyn! Det utiryck af liknöjdhet ceh hånfull munterhet, som lifvat hans unletsdrag under hela vårt föregående samtal. förvandlades hastigt il