Aftonbladet – 16 februari 1850, sida 1

mv MM— — —--— — X — X — af hundradetals andra uppträden, lika tråkiga och lika blottställande, som förföljde mig på den hemlighetsfulla bana, der jag, hänförd och uppoffrande, sökte förverkliga en ädel tanke, utan fruktan för vägens törnen. Motstånden, äfventyren, farorna, som genomkorsade mitt förhållande till Marie, förhöjde i min2 ögon värdet deraf. Vi qvinnor äro så danade, att oro, bekymmer och uppoffringar draga oss till sig. När en fara hotar taga vi aldrig vår svaghet i beråkning, och i uppoffringens ögonblick svika vi icke. Ögonblicket var kommet, då jag skulle erfara huru mycket styrka och -mod man kan hemta från en exalterad sinnesstämning. Ni har sett, Aline, genom hvilka -varsamma och försigtiga steg och med hvilken möda det hade lyckats mig att komma på en verklig förtrolig fot med Marie, som var så förtjent af alla mina omsörger, och huru jag under uppfyllelsen af denna heliga pligt skördat tillfredsställelse af annat slag: buru goda och enkla bjertan hade öfverlåtit si; åt mig, och huru deras sanna och meddelsamma tiilgifvenhet hade fyllt det förut tomma i min lefinad, som varit så lottlös på familjglädje. Hvar dag fästade jag mig mer och mer vid Marie och Julien, och de älskade mig, voro mig tillgilna, icke tillfölje af någon låg och egennyttig beräkning — de kände icke ens att jag gjort dem någon välgerning — men de älskade mig derföre att jag, den rika, sökte upp dem, de fattiga, och tog min plats i deras anspråkslösa krets. De älskade mig derföre att jag, den förnäma damen, kallade dem, de ringa, för mina vänner och betalade dem tillgifvenhet med tillgifvenhet. Och för detta lilla, i erkänsla för detta obetydliga, egde deras tacksamhet, deras passionerade tillgifvenhet för mig ingen annan gräns än omöjligheten. Men i vår verld, Aline, får man icke li:a på framtiden. Å Knappast hade jag förvärfvst denna dyrbara ersättning: knappast var jag i besittning af detta njutningsfulla lif, förän en storm vexte