Mötet i Free-Trade Hall i Manchester den 29 Januari. (Forts. från gårdagsbl.) John Bright. Bland vår samtids egenheter tycks mig en vara allmännast: det ansenliga mått af ansträngning och nit, som nu ägnas åt skärskådandet och öfvervägandet af de stora sambhällsfrågorna. Sjelfva detta möte är ett ibland profven derpå; det är blott ett af de många, som ägt rum sedan parlamentets sista sammanträde. Vi lefva i ett agitationens tid skifte; den parlamentariska hvilotiden har jag icke funnit särdeles uthvilande. Men jag är kättersk nog att vara högst belåten dermed och att fullkomligt gilla sakernas närvarande skick i detta hänseende. Det fanns en tid — vi voro då alla vida yngre än nu — då vi äfven emellan parlamentssessionerna hörde talas om talrika möten — de stora tory-mö tena var deras namn. Det var en tid då en stor sal byggdes i detta grefskap för sådana möten, bredvid jernvägen emellan Manchester och Liverpool, på det att man lätt och talrikt skulle kunona församlas der med ångans bistånd. Men ångan har dunstat bort — der hållas icke mera några möten af dylikt slag. Inga tory-dineer afhöras vidare. I sjelfva verket och med undantag af en agitationsfars under de sista veckorna, icke för tory-grundsatser — så frarmt dermed icke förstås arrende: förhöjning (Munterhet) — har här icke försports en enda agitation eller demonstration i ändamål att ådagalägga det någon inom rikets gränsor vill kosta ett halmstrå på upprälthållandet af vår ärofulla inrättning af kyrka och stat, som toryismens fältrop lydde (Munterhet och iiiligt bifali). Angående prohibitistmötena, så vill jag för tilifället lemna deras otyglade språk derhän, och blott fästa uppmärksamhet på en annen omständighet: den fullkomliga bristen på skäl och logik i deras ledares anföranden (Hör! Hörl). Såsom exem pel vill jag välja bland hvad som yttrats af män, om hvilkas rikelom, titlar, börd och samhällsställning intet tvifvel kan komma i fråga. Lord Talbot förklarade för sina åhörare, att vid de nuvarande spanmålspriserna i landet kunde de nuvarande arrendena icke er: läggas. J måsten, fortfor han, icke föreställa er att en godsherres inkomster vill säga detsamma som arrendena för hans jord. Arrendena kunna uppgå till 10000, 153000 eiler 20000 pund sterling om året; men det är stundom, ja i allmänhet så, att ban har utbetalningar att göra för renteinteckningar, för utstyrsel åt sina döttrar, för med fideikommisset förlnippade lifstidsrentor åt sina bröder. Det ges inycket sådant att utbetala, och godsherrns vanliga årsinkomst är endast den behållning, som återstår af hans arrenden, sedan alla dessa afdrag utgått. Antagom nu att hans arrenden måste nedsättas med 15,20 eller 23 procent, så utplånas denna behållning; och huru skall det då gå med, — med lord Talbot tron j kanske att han tillade? Nej. Huru skall det då gå med landet? tillade han (Allmänt skratt). Häri ligger hela knuten: Lord Talbot tänker helt naift och uppriktigt: Landet — det är jag (Skratt och bifallsrop). Jag känner ganska väl huru det går med en man i Manchester, om hans behållning utplånas,; men jag känner ingen upplaga af våra grundlagar, och intet parlament som hittills församlats i öfvereller underhuset som ännu förklarat nationen skyldig att skaffa behållning åt folket i Manchester (Bifal!). Att. en offentlig talare kan komma fram med dylika skäl för folkets beskattning, och att et: antal män, tillhörande jordbruksinteresset, jemte en estrad fylld med ädlingar och gentlemen, kunnat yttra bifall till ett dylikt språk, ådagalägger, så vidt jag kan förstå, stort förfall i logiskt och intellektuellt hänseende; och det synes verkligen vara hög tid att vi befria de ras händer från styrelsens makt och ansvarighet, när de icke förmå bevisa sina påståenden bättre än så (Bifallsrop). Men om torys icke hållit några högtidliga möten en tid bortåt, så befinna sig våra goda vänner whigs nära nog i samma belägenhet (Munterhet och bifall). Det förspörjes icke heller nu mera om några whig-middagar; den vanliga skålen till åminnelse af Charles Fox tycks alldeles förgäten — jag kan åtminstone icke erinra mig när den sist föreslogs af våra vänner på någon offentlig middag. Orsaken till dessa märkliga luckor i vårt offentliga lif förtjena likväl att kännas. De bestå deri, att så väl whigs som torys, dessa ärftliga partier, nu mera inom hela riket sakna allt anhang af betydenhet, och att det sannolikt skulle vara omöjligt för någotdera, att i stad eller bygd kunna ställa till sådana politiska middagar som fordom, att der hålla sådana tal som förr, att skörda bifall för samma tomma trosbekännelser i politiken, och att släpa med sig hela skaror af sina landsmän till förmån för ett system utan all mening, om meningen icke hufvudsakligen var att slå blå dunster för allmänhetens ögon (Bifall). Och ändå går en rörelse genom landet, och lifligare sedan några få år, än i någon äldre period; men denna rörelse är en rörelse af TA fs FAM a SNF Ar FF