Aftonbladet – 16 februari 1850, sida 1

honom till ledsagare; och medan vi gingo nedför trappan till gatan, prisade han sin lycka, och sade att han visst icke hade hoppats någonting sådant, när han begaf sig till denna förlorade trakt, för att ge en seance åt en målare, som var sysselsatt med hans porträtt. Jag svarade stammande, att min spetslagerska bodde i samma hus, och jag förvirrade mig vid min förklaring att grannskapet med Luxemburgska trädgården föranledt mig att begagna det angenäma tillfället till afvikelse från min vanliga promenad. — Upp i en vindsvåning måste han tänka... Huru enfaldig jag var! Jag märkte det; jag såg det på denna odrägJiga menniskas illa dolda småleende; och likväl nödgades jag, med armen under hans, fortsätta min väg gatan framåt, och rodnande och förlägen nalkas gallerporten, der min betjent väntade mig, med stirrande blickar och ett omisskännligt uttryck af tillfredsställd nyfikenhet .... Der gjorde herr de Noireterre en djup bugning under ett högst artigt småleende, och drog sig sedan hastigt tillbaka åt ett motsatt håll mot det, dit jag skulle fara. Jag tyckte att jorden sjönk under mina fötter!... Kan ni göra er en föreställning, min vän, om hvad någonting sådant vill säga?..-. Den afskyvärda karlen! Detta var verkligen någonting. förskräckligt, min stackars Helena ! ropade m:e de Rivers. Ja, skulle man icke kunna gråta af harm? Att på sådant sätt blottställas af denna menniska, och det inför min egen betjening! Han har sedermera sökt på det grymmaste att draga fördel häraf, och förföljt mig i sällskapsverlden med sina besvärliga , artigheter; och när han slutligen nödgades hegripa att de aldrig skulle tjena honom till någonting, hämnade han sig genom att låtsa sig vara ett tystlåtet och ädelmodigt offer... en roll som han dristigt spelar ännu. Jag skulle skratta deråt, om icke så många bedröfliga hågkomster blan dade sig med tankan på hans löjligheter. Men, min Gud Detta var icke mer än ett