Aftonbladet – 16 februari 1850, sida 1

Ni kommer kanske inåg hvad jag berättade om min första utflygt till gatan Saint-Dominique; ni torde minnas, att sedan jag farit igenom Luxemburgska trädgården, och lemnat min vagn vid gallerporten till gatan dEnfer, så återfann jag min betjent der, som om han varit fastvuxen på samma plats. Nåväl: alltsedan, och utan att ett ord blifvit taladt derom på ena eller andra sidan, var det som om samma ordning hlifvit oföränderligt fastställd genom en tyst öfverenskommelse. Han följde mig ända till gallerporten; der stadnade han. Numera vet jag huru obetänksamt detta var; men då hade jag ingen aning derom. En gång likväl, då jag, brådskande som vanligt, gick öfver gatan dEnfer, befann jag mig oförmodadt, ansigte mot ansigte, med en man bland mina bekantskaper och bland edra äfven, herr de Noiretertre. På den mine af djup förvåning, som uttryckte sig i hans apsigte och af obeslutsamhet på samma gång, när ban lyftade handen till hatten, gissade jag att han hade på afstånd sett mig komma med min betjent, att det öfriga icke heller hade undfallit honom, och att han undrat deröfver. Vid denna tanke förlorade jag all själsnärvaro; jag. smög mig förbi utan att be!sa, och vek af åt gatan S:t Dominique. Jag anlände till Marie belt upprörd och högst orolig öfver hvad han kunnat tänka om mig; men med den underbara Jöttheten att tro hvad män önstar, lugnade jsg mig snart, och ansåg mig till och med icke bafvå blifvit igenkänd. Jag tänkte således icke, vidare derpå. Emellertid :skulle detta möte icke blifva utan sina följder. När jag en dag, kort derefter, gick ifrån Marie, och hade kommit ned för trappan till andra våningen, öppnades en dörr... herr de Noireterre trädde ut, och vi stodo åter midt emot hvarandra: han med låtsad öfverraskning och jag förvirrad. Tillåt mig, min fru, att få den äran bjuda er min arm, till er vagn! sade han med en ledig och vördnadsfull ton, icke utan ett litet tecken till ironi. Jag nödgades alltså hafva