värd takt och måtta, öfverskred hon aldrig den gräns der jag stadnat. Ifrån detta ögonblick föreföll mig mitt förhållande till Marie och hennes närmaste mindre skeft och mera naturligt än förut. Numera tog jag någon gång, till barnens stora glädje, både d:m och henne med mig i min vagn, och vi promenerade omkring några timmar, på de yttre bulevarderna, eller långt utom Paris, hvars område de aldrig förut hade öfverskridit. För menniskor med deras inskränkta vanor utgjorde detta förströelser och högtider utan like, som jag oftare skulle velat förnya. Jag deltog sjelf i glädjer; den g orde dem så lyckliga ! Dock ... med huru minga farhågor, buru mången bjertklappning, betalade jag icke, under hela promenaden, detta förstulna nöje!... Betänk om jag vid en sådan promenad hade mött min man eller min mor! Väl vöro Marie och hennes barn så väl klädda och röjde ett så städadt skick, att ingen skulle kunnat finta dem på en opassande plats vid min sida; men bvad skulle jag kunnat svåra, om jag blifvit frågad. någonting angående dem? Huru skulle jag kunnat förklara den bekantskap jag hade ingått så helt och hållet utom min familjs vanliga omgängeskrets? Jag begriper verkligen icke hvar jag hemtade styrka till så mycken djerfhet, eller hur jag kunde vara lättsinnig nog att se förbi de möjliga följderna! Och hvilka andra omständigheter, nästan ännu mer äfventyrliga, uppkommo icke genom den hemlighetsslöja, som jag nödgades kasta öfver mina utflygter! Det är knappast fattligt, Aline, hvad slumpen, den obarmhertiga slumpen be reder för svårigheter, för nålstygn, för tortyr — det är just rätta ordet — åt en stackars qvinna, som har den olyckan att nödgas dölja någonting, äfven när det endast sker för att öfva välgerningar! I anledning af mina bryderier vid den der tiden, tillade småleende den goda och förtjusande unga frun, erinrar jag mig ett af de besynnerligaste äfventyr i verlden! Ni skall få hära