Aftonbladet – 15 februari 1850, sida 2

Julien talade väl, och i ett städadt språk. I en salong skulle han sannolikt ha varit blyg och förlägen, men ändå på sin plats. Den elementarundervisning, som han erhållit, hade fulländats efter hand, genom sjelfva beskaffenheten af hans arbete, som ständigt bragte hans tankar i beröring med de mest utmärkta författare; och antingen han talade i allvarsamma ämnen, eller han öfverlät sig åt sin lifliga och något öfverspända inbillningskraft, gjorde hans träffande och målande framställningssätt hans samtal högst angenämt. Jag fann ett nöje i att lyssna på honom och att emellanåt beundra de vackra ritningar, som han under sina sällsynta hvilostunder utförde med sann talang. Det var för mig en lycka att finna honom så älskvärd, och att se Marie och honom så .smickrade och så erkänsamma för mina besök, . Hur många gånger hände det icke sedan, att jag någon afton, midt i tomheten af en lysande sällskapskrets, såg tillbaka med saknad på min morgon, då jag så ljuft hade varit sysselsatt med mina anspråslösa, vänner. Och huru många andra jemförelser framträdde icke så småningom för min eftertanka!... Under deras lyckliga förening ägde de sinsemellan någonting annat, än en målsuiansrätt för den ene i grund af äktenskapskontraktet, och en undergifvenhetspligt för den andra, besvuren vid altaret... Utom detta fanns här, och på ömse sidor, kärlek, hängifvenhet, förtroende... här fanns icke blott gemensamhet för intressena, men älven gemensamhet för hjertat!.. för begge glädjen, för begge sorgen!... Inom detta hushåll uppenbarades mig det ägtenskap liga bandets helighet, och jag bugade mig infö arbetarehustruns lycka. Julien tillbad sin hustru. Den innerliga dyr kan, som han svurit henne, förrådde sig ihan blickar, som följde henne med kärlek: i ljude af hans röst, när han talade med henne: och honom ovetande, i hans bärmning af henne: åtbörder, hennes sätt att vara i begagnande af hennes älsklingsuttryck... Oupphörligt va