Aftonbladet – 15 februari 1850, sida 1

att småningom förbereda Marie derpå... Jag var alldeles rådlös af oro., Nåväl, sade jag småleende, i afton skall du bära tusen francs till Marie på markis de Lestanges vägnar. O, ers nåd! Jag förstår!... Men det är för mycket, för mycket ! Icke ett ord om det, min goda Saint-Jean... Jag kan det, och jag gör icke mer än rätt och nätt min skyldighet; det vet du förut., Men, medan han, darrande af glädje, kramade den lilla rulle som jag lemnat honom, svarade han, med en ton som icke kan beskrifvås: ert ädelmodiga hjerta skall alltid önska fortfara på samma sätt; derpå tviflar jag icke! Men... förlåt min dristighet: kan ers nåd det också alltid?... Och om det hände någon gång att ers nåd icke kunde fortfara, så skulle ers nåd ha föranledt en olycka! Betänk detta, ers nåd, på förhand, jag besvär eri. M Min stackars Saint-Jean! du ser nu aldrig något i rosenrödt, dul! inföll jag småleende. Var lugn: jag har väl beräkna: mina tillgångar; i detta afseende är jag fullkomligt trygg. Med ålderdomens dystra erfarenhet tviflade han på allt; och jag med ungdomens oförsigtighet, tviflade på ingenting. Efteråt har jag likväl insett att alla hans anmärkningar icke voro annat än kloka försigtighetsmått. När denna angelägenhet var ordnad, andades jag friare. Jag hoppades att med två andra tusen francs, som jag gömde tills vidare, ifven för Maries räkning, kunna framdeles jörse henne med beqvämligheter, med tusen småsaker, som jag ansåg oumbärliga, och som ag var förtviflad öfver att veta henne sakna. Ni vet allt hvad min inbillning hade skapat ill min lycka, genom bekantskapen med Marie, nnan jag ännu hade sett henne; och nu, då ag funnit henne så förtjent af allt hvad jag unde göra för henne, hade förverkligandet ef mina drömmar öfvergått till en fix id, som icke lemnade mig ett enda ögonblick. Den stora verldens nöjen och förströelser, som li ännu hade så mycket behag i mina ögon,