Aftonbladet – 15 februari 1850, sida 1

lintogo icke mer än andra platsen i mina njutningar. Aldrig hade baler eller fester förskaffat mig så mycket nöje, eller varit så ifrigt efterlängtade, -som ett besök vid gatan SaintDominique. Första gången jag återsåg Marie, var jag lycklig genom tankan att hennes ställning rejdan blifvit förbättrad. Med mindre betryckt själ, var jag i mitt uppförande mindre förvirrad och mera naturlig. Barnen voro icke mera rädda för mig; åt lilla Jean hadejag med mig en väl försedd ritlåda, och åt den täcka Therese några leksaker och litet namnam; och efter den dagen helsades jag alltid vid min ankomst af barnens glädjerop. Jag var der ofta. Den lyckliga iden med slöjan skaffade mig ett outtömligt förråd på tillfällen. Jag träffade alltid Marie allena; likasom hennes arma mor gjort förut, förde hon ett helt och hållet ensligt lefnadssätt, och var uteslutande sysselsatt med sitt arbete och sina barn. Någon gång träffade jag hennes svärmor, men som af grannlagenhet snart lemnade oss åt oss sjelfva; Maries man var deremot bela dagen frånvarande och sysselsatt vid sitt arb.te. Efter de första besöken, minskades det främmande hos Marie, i afseende på mig, och jag gjorde dessutom allt hvad jag förmådde, för att utplåna det afstånd, som hon, tvärt emot min vilja, sökte bibehålla oss emellan. Detta oaktadt förekom naturligtvis alltid någonting främmande i vårt omgänge, och mycket bryderi för mig. En gång frågade hon efter mitt namn, för att kunna skrifva det på förteckningen öfver de dyrbarheter jag anförtrodde henne. Helenar, svarade jag. Hon tillbakahöll en rörelse af öfverraskning, och antecknade namnet. Efteråt yttrade hon på sitt behagfulla sätt: Hvad jag skulle vara lycklig att känna den person: som jag har att tacka för det förtroende, hvarmed ni hedrar mig! Jag vill så gerna tacka för den lycka som det förskaffat mig, tillade hon med sin milda röst.