Aftonbladet – 14 februari 1850, sida 3

helt stilla, inte något buller,, tillade hon och höll ett finger framför läpparna. De goda barnen drogo sig fogligt undan till örmaket. Vi voro således ensamme. Jag begrep nu, att jag ändtligen måste fram ned min förevändning ... Jag drog upp slöan ur min redikyl och Jade fram den; Marie vecklade upp den. Ack, hvilken skadal ropade hon. Jag skall emellertid försöka att aga henne det bästa jag kan. Det är väl mycket brådtom, min fru? Alldeles intel, svarade jag lifligt; bry er cke om slöjan utan när ni icke har annat att SÖra.n Frun är alltför god; men jag skall icke missbruka det. Om frun täcks ge mig sin adress, så skall jag skicka slöjan tillbaka när den är lagad., Det är onödigt. När jag promenerar i Luxemburgska trädgården, kan jag komma hit och hemta henne, svarade jag. Men jag kan omöjligt medge, att frun gör sig besväret att än en gång stiga upp för våra fyra trappor. Jo, jo, jag kommer igen, Mar... min fru, svarade jag och steg upp, halfqväfd af sinnesrörelse. Hvart och ett af den fattiga Maries ord föreföll mig som en blodig förkastelsedom öfver alla Lestangerna ... O, min far; min far! ... När jag gick igenom förmaket, der barnen voro, tog jag dem begge i famn och kysste dem, och flydde sedan brådstörtadt, med nedfälld slöja. En halftimma hade förflutit. När jag trädde ur huset, varseblef jag vid Luxemburgska trädgårdens gallerport min betjent, rak som en vaktpost, med ögonen spanande framför sig. Nyfikenheten, eller kanske också föreställningen om hans tjenstepligt — jag vet ej hvilket — höll honom fastspikad på samma plats,