Aftonbladet – 14 februari 1850, sida 1

Hvarför inte? Jag vill se henne, säger jag dig. Jus nåd, fortfor han, vördnadsfullt, ni är ännu mycket ung;, jag är gammal; tillåt att en trogen tjenare vågar säga ett ord: ni bör icke söka närma Marie till er. Jag har mina förslager, Saint-Jean. Ers nåd... jag tror mig förstå er... men hvad vill ni göra? ... Maries lott är oåterkalleligen bestämd... Under hvad förevändning skulle ni inblanda er i-hennes angelägenheter, intränga i de dolda gömslorna af hennes ringa bo? Att säga henne anledningen skulle vara en grymhet, ers nåd! Det gesoöfverstigliga afstånd. ., ni kan icke lyfta Marie ända till er, och ni kan icke nedstiga ända till henne.n Jag har icke tänkt så noga på allt,, svarade jag; men jag kan ialla fall göra henne ett be: sök; jag skall nog hitta på en förevändning; jag -. . : Ers nåd! inföll han, jag ber om förlåtelse; men ni har icke öfvervägt detta fullkomligt. En enda gång kan ni visst gå till fru Thibaut; men era besök kunna icke förnyas. Personer af er rang äro utsatta för alla slags misstankar, alla slags efterspåningar, och en ri ängd blickar följa alla deras steg. Bland hundra andra inkast, som jag skulle kunna göra, må jag nämna ett enda oöfverstigkigt hinder: Ers nåd går aldrig ut ensam... aldrig utan er betjening. Skulle ni väl kunna ge den förtroende af hvad ni icke bör och icke kan erkänna hvarken för er fru mor, eller för herr Duval? Med försigtighet skall jag likväl besegra alla hinder, svarado jag grubblande. Ni trotsar dem, ers nåd... det blir alltsammans. Var då så nådig och besinna hvad er kusk och er kammartjenare skulle kunna tänka, när ni tid efter annan lät hålla och steg ur vid ingången till en gränd?... hvad de personer skulle tänka, som sågo er gå in dit, och de,