les orörd i samma skick, som dena befanns vid rennes död. Möblerna blefvo hvarken öpp nade eller genomsökta; ingenting flyttades el(er rubbades; hennes dotter: hade så önskat. Det var den helgedom, dit Marie gick för utt gråta och bedja. Hennes svärmor och hennes man, som älska henne och :vörda hennes mors minne, bära ett slags religiös aktning för rennes saknads fromma ingifvelser. Tre år hade förflutit så, och Marie var blifven mor. En afton under den stränga vintern 1823 gjorde jag henne ett besök; jag fann henne ensam: hennes man var ännu qvar på boktryckeriet och hennes mor hade gått ut. Hennes sön, som hon sjelf ammade, sof isin vagga. En klagan från barnet afbröt vårt lilla aftonsamtal och väckte hennes ängslan. Hon gick till gossen, smekte och lugnade honom. Han är sjuk, sade hon med oro och satte sig åter. Hon tog sitt arbete, men förblef tankspridd, och hennes som oftast åt vaggan vända ögon röjde hennes fortfarande bekymmer. Jag sökte trösta henne, men bon förblef dyster och stum; slutligen beslöt hon att låta mig veta hvad som låg henne på hjertat, och yttrade med någon tvekan: Min gudfar! sade; hon. Sedan min lilla gosse blifvit sjuk har jag ifrigt önskat att ha i mitt våld ewt litet relikfodral af silfver, i form af ett kors, som min stackars mor alltid brukade hänga omkring min egen: hals, när jag var sjuk, som barn. Men det ligger i ett litet skrin, som hon aldrig öppnade utan när bon var ensam, aldrig i min närvaro, och jag är rädd att göra illa... att fela mot hennes önskan... råd mig ni, som hon högaktade så mycket! Säger ni att jag må öppna det, så skall jag bli glad för min sons skull... Säger ni att jag icke bör göra det, så skall jag aldrig bära en vanhelgande hand derpå. När jag hör er röst, tror jag mig höra min mors.) Jag rådde henne att öppna skrinet. Nå väl: ;enast då! Hvad hon dolde för allas blickar, bör icke skådas af någon annan än hennes vän och hennes dotter, sade hon och steg upp.