Marie satt framför mig, blek, likasom tillintetgjord ; hennes blickar irrade omkring på rummets kalkmurar ... stadnade stela och skarpa än på den ena, än på den andra möbeln... förflyttade sig än till tegelspiseln, der några bränder glödde under askan, än till det lilia bordet, der det spetsarbete som hon höll på att laga låg framför messingslampan ... rundt omkring henne inskränkning och fattigdom... Min Gud, min Gud ! suckade hon med smärtsamt uttryck och lyfte sina tårdränkta ögon mot höjden... Der blef hon hörd: hennes åter sänkta blickar träffade hennes inslumrade sons vagga... Hon steg upp, föll på knä framför sin mors porträtt, ritadt af Julien, och sade: Förlåtelse, förlåtelse, min vördade mor! Min goda, min älskade man! Mitt kära barn! OO, den lott som du beredt mig, min oförgätliga mor, vill jag icke bortbyta mot en drottnings! Derefter uppstod hon hastigt, tog brefvet som äfven var beviset, höll det öfver lampan och förvandlade det till aska; hon tog porträttet, ryckte bort glaset, tryckte sina läppar på elfenben t, och, genom en våldssm auvsträngning utplånade hon målningen med sin tårdränkta näsduk. Och nu,, sade hon, med mild försakelse, väro min arma mors hemligheter för alltid begrafna i djupet af min själ... Hädanefter skall arbetarens lyckliga maka med stolthet erinra sig blott en sak: att han till sitt lifs följeslaserska och sina barns hedrade mor valde en flicka utan namn, utan slägt! Siutligen tog hon det lilla relik-fodret, som låg på bottnen i skrinet, och lade det på sin sons vagga, bredvid hvilken hon knäböjde en stund under stilla bön och tårar. Allt detta skedde hastigare, än jag hunnit omtala det. i Hon lade nu det färglösa elfenbenet tillbaka i skrinet, låste igen det, och bar in det i sin mors rum. När hon återkom sade hon med okonstlad förvirring, och lutade sin. panna met min axel: Har jag uppfyllt min pligt? Jag slöt henne imina armar och kallade henne sin mors Virdiga dotter. (Forts.)