som vill se poesien ufi verkligheten, ej utom densamma. Således t. ex. befinner man sig i denna bok öfverallt på reela lokaliteter och möter folk af visserligen något ovanliga, men dock möjliga karakterer. Sjelfva hufvudämnet, hvaromkring flere andra händelser af mer eller mindre brokigt innehåll drapera sig, är mordet på en viss Lindgren, hvilket begås af styckets hufvudperson Hedina. Hon är vid berättelsens tidpunkt en backstugusittande qvinna. Hon hade varit gift med en man ur det lägre folket, Hedin, och efter hvilken hon bekommit sitt namn, som dock mera folkmessigt kunde hafva betat Hedinskan,. Hon är numera hvarken ung eller eljest i yttre måtto så utmärkt; men lifvas af ett glödande inre. Hon begår mordet på Lindgren af svartsjuka. Emellertid blir bennes egen son, Kalie Hedin, misstänkt för brottet, oskyldigt anklagad, och undergår slutligen dödsstraffet. Man ser, att stoffet är förfärligt! Händelsen försiggår i Östergöthland. Läsaren får se sig om i de utmärkt sköna nejderna kring sjöarne Jernlunden, Asunden, vid Rimforsa, i Kisa och Horn, m. m. Walkebo, Wikbolandet och sjelfva Linköping utgöra emellanåt platsen för tilldragelserna. Om dessa i berättelsen väl icke kunna sägas ordnade rätt symmetriskt, eller efter ett fullt artistiskt arrangement, så äro de dock behandlade på ett sätt, som onekligen väcker in resse, hvartill omvexlingen med gladare ämnen, dem förf. ofta talangfullt skildrar, också bidrager. Hidina härstammar från zigenarfolk; och förf. har i hennes karakter framställt en blandning af vildbet, elakhet, benägenhet för skrock och tillika en djip, nästan fanatiskt svärmande känsla. Bekantskapen med denna märkvärdiga individ spara vi åt läsaren att göra i boken sjelf; och vilja blott anmärka, att ehuru händelserna, hvaråt Hedinas ohyggliga företag ger fart, onekligen äro af underhållande beskaffenhet, det dock egentligen är det ofta rätt träffande i framställningssättet, som mest behagar. Alltsammans kan liknas vid en serie taflor, derpå samma personer framstå under olika lefnadsförbållanden, och der dessa, jemte den omgifvande naturen i en provins, som synes vara förf. särdeles väl bekant, för läsaren visa sig i ömsom ljusa, ömsom (och för det mesta) dystra dagrar. Det är i synnerhet den lägre folkklassen, som utgör målet för skildringarne. Man upptäcker emellertid intet begär hos förf. att dölja hvarken detta folks goda eller dess dåliga sidor. Då hr Ekevall, så vidt vi vet2, med denna produkt gjort sin debut inför publiken, bör denna icke med för stor stränghet nagelfara ett arbete, som utgör förstlingen af en skribents uppträdande, och som. icke sjeli ger sig ul för annat än en begynnares försök. Såsom sådant är det med alla sina brister onekligen förtjent af ett gudt emottagande. En svärmisk, stundom något nervös känslofullbet andas på hvar sida, och intygar förf:s deltagande för allt menskligt lidande öfverhufvud, men isynnerhet det fattigare folkets. För att gifva pro! på hr Es stil, välja vi ett stycke, kallad: Hedinas Berättelsex, hvilken tillika egnar sig alt för läsaren framställa motivet till hela hennes uppförande. Hon sammanträffar vid ett tillfälle med Lindgren, och talar till honom som följer: Mins du när du låg i gossarnes svarta ring kring altaret och jag i flickornas hvita? Då var du röd och hvit om kindbenen, som flugsvampen här växel vid björkroten, och jag tyckte om dej. — Kommer du ihåg, när du sen en gång stod oct lyste med blosset öfver sjökanten, då jag skulle räcka ner tången och fånga en stor krabba? Du slog ar men om mitt lif och krabban kjlade åstad utåt vatt net. Hon gick fri den gången, men jag blidde fån: gen. Du svor alt hålla mej kär intill döden. — Mins du sen, hur gerna du hjelpte min far, som du alltid kallade ;svärfar Rask, atwt lägga ut nä ten, för jag var jamt med honom åt sjön? — Knoppt ett år var sin kos, så lystes det för dej och Rike-Anna i Svartvik. Sen dess har jag aldrig varit i nån kyrka och aldri gått till en natt vard — nej aldiig. — Nog kunde jag ha varit vek och hvit, som :er stjerneblomma; men du lärde mej. att inte tro på trohet i verlden, och så vardt det svart i mitt sinne som sotet i bergskrefvan, der jag nu kokar mins stackars jordpäron. — Det var en spänstig liflighet i Hedinas miner oct åtbörder, då hon talade, som väl varit värd att ses men Lindgren bade sin blick fästad på jorden. Si upp Lindgren så får du höra bur det gick När så allting skiftade i svart, gick jag till Per Kettestad och bad honom förgöra Anna, så at hon skulle tycka om nån ann, så mycket som je tyckte om dej och lysningen er emellan gå om inte Han Jofvade det, om jag ville komma i tjenst ho honom året derpå och så narrade han mej att ta stäja; men kan lurade mej också med förgöringen Det lystes ut och du blidde gifter — — God nat ned rosor och fioler.. — Det var så års, som det rök af enbuskarne oc vattnet i sjön stod i blom. Hade vattnet varit rät klart, så vet jante hur det gått; men i stället fö att kasta mej i sjön stod jag vid sjölaggen, just de du lofvade mej ära och tro och tänkte så här: Jeg vill flytta till nämndeman ändå. Han ska lära mej trolla och bli rik. Du vet Linden, att e karl kan lära ett qvinnfolk sånt och ett qvinnfoll lära en karl; men inte tvärtom. Det står aldri til i verlden. Vidare tankte jag: Vill han ej lära me trolla och bli lycklig, så tuttar ja fälle på han