Aftonbladet – 13 februari 1850, sida 1

eller utgift sammanblandas med andra statsinkomster eHer utgifter.Nu måtte väl äfven len samvetsgrannaste qväkare kunsa teckna sig för delaktighet i lånet! (Högt skratt.) ... Man har förebrått mig, att jag afviker från mina egna principer, från den friz bandelns princip, då jag sätter mig emot detia tin; och man har frågat mig: hvarföre nekar oss att låna ut våra penningar emot den höszs:a ränta vi kunna få? Hvarföre skulle ej handela vara ri i penningeväg, såväl som i allt anzvst? Jag har ingenting att invända deremot, stt hvar och en använder sina penningar så som han helst behagar; men jag begär, såsom fri medbor.are i en fri stat, att också miz ma medsifvas den rättigheten, att i en offevtiig församling varna de mindre eftertänks::sme att ej låta bedraga sig af sådana agenter och penningemäklare i staden London, sowm vilja påtruga dem odugliga papper. Om de ej fråga efter min varning — och jag tvingar ju insen — så har jag i alla fall gjort min pligt; och får den, som åsidosatt mina råd, sedan orsak att ångra sig, så är det hans sak, men icke min. En morgontidning frågar mig i dag, om jag sätter mig emot lånet såsom onoraliskt, eller på den grund att det är osäker:? Jag svarar, att jag sätter mig emot lånet af båda dessa skäl, ty bvad som är omorsiskt, är rekså i min tanka osäkert; och jag påstår, att heia denma låneaihandling är fördertlig för det ilimänna såväl som för den enskilde... Jag påstår, att hvarje lån, som försträckes åt en fremmande makt för att användas till krigsrustningar eller till krig, är en lika onyttigt bortslösad penningesumma, som om man kastat den i Atlantiska IHafvet. Och saken är densamma, antungen räntan betalas eller ej; ty om räntan betalas af ryska kejsaren, är den icke en frukt af lånekapitalets begagnande till produktiva ändamål, utan tvärtom en skatt som aftvingas hans undersåtares sjelfständiga industri, för att godtgöra en anti-industriel förbindelse.. .. (Forts. följer.)