Aftonbladet – 12 februari 1850, sida 2

Min vän, om jag faller ifrån, innan jag lyckats öfverlemna mitt stackars barn i en sann beskyddares armar — en makes, — lofva mig då att ni aldrig skall tillåta henne att uppfostras så, som jag har blifvit!... Heliga jungfru! Frelsa min stackars Marie från de förnämas beskydd! ... Min vän, återtog hon och fortsatte liksom i en slags förvirring, svär mig att ni skall dölja henne, att ni skall undandraga henne hvarje blick, att ni aldrig skall tillåta: henne öfvergilfva den underordnade ställning, som Gud tilldelat henne... Svär mig det, min vän, så framt ni icke vill att jag skall dö i förtviflan! Jag gaf mitt ord åt den olyckliga modren, och jag skulle hafva hållit min ed, hvad helst som måtte hafva inträffat. När Therese hunnit blifva mera lugnad, begynte jag vidröra den fråga, som fru markisinnan befallt mig afhandla: frågan om hennes vägran att emottaga understödet. Hör nup,sade hon, bvad som har händt i detta hänseende. Sedan jag besvarat de tre brefven, som jag fick efter mötet i Luxemburgska trädgården, fick jag några dagar sednare ett fjerde bref, som innehöll en bankosedel på tusen francs, jemte tvåhundra francs i guld. Det var, :skref man, första årsafkastningen af min brudgåfva. Dessa penningar likasom brände mina fingrar... jag lade dem i ett omsag och återsände dem utan förklaring; jag gjorde hvad jag borde göra.n För att öfvertala henne behöfde jag ganska länge kämpa mot hennes vedervilja, och mot det skäl, som dref henne att förskjuta gåfvor från detta båll. Slutligen ingick hon på föridmjukelsen . .. hon gaf efter för det skäl, som talade så lifligt till hennes hjerta, och som jag ibärdigt sökte göra gällande: hennes dotters fördel. Jag redoviste sedan hos fru markisinnan för framgången af mitt uppdrag. Från den dagen och ända till sin död, lemnade mig herr markisen punktligt, hvar tredje månad, ett papper, hvari lågo femton guldmynt, utan någon bestämmelse derom och uten förklaring. s