Aftonbladet – 11 februari 1850, sida 3

genom hvilka de blifvit representerade. fm —-— Huru skall man berga sig i urväder? Hvar och en har sitt särskilda recept för dettal; behof; blott några få blandde hundratusentals råden öfverensstämma; t. ex. — angående utvärtes skyddsmedel — de två följande: cManiskall kläda på sig dugtigt. Man skall hålla sig i rörelse. Härmed är enigheten slut; blir frågan om invärtes medel, så får man höra ropas om hvartannat: Drick porter! Drick bäjerskt öl! Drick gammalt öl med såcker och ingefära! Tag en stor sup, tag två, tre, fyra, tag så många som kroppen tål! Tag en toddi, tag två, tre, fyra, tag så många som. strupen kan svälja! Drick varm punsch! Drick glödgadt vin med muskott! Drick kaffe med konjack eller bränvin! Drick t med konjack! Drick kaffe och te utan konjack! Tag en stor kopp buljong! Tag en sup ättika! Drick kallt vatten!... Under sorlet af alla dessa råd, tror man lätt att det är med kölden, som med frossan: och koleran: allting hjelper — de mest motsatta medel äro ypperliga — för den som står emot ändå; men annars hjelper ingenting. Detta vore likväl en förhastad tro. Mot kölden finnas verkligen medel, så bepröfvade genom otaliga rön, att om de varit kända och nyttjade af offren för det sista stora urvädret, så skulle sannolikt ganska få, om ens någon frusit ihjel. För att utforska dem har man länge och fåfängt bråkat med fysiologiska försök. Detta bar icke skett utan skäl; ty klart är, att om man kände grundorsaken till kroppens inre värma, så kunde man med någon förhoppning efterforska säkraste sättet att bibehålla den. Män, sådana som Lavoisier, Laplace, Brodie, Davy, Dumas, Liebig, Berzelius, o. s. v. hafva derföre sysselsatt sig med forskningar och spekulationer öfver orsaken till den djuriska värman, men utan att komma till några sammanstämmande och fullt afgörande resultater. I denna ovisshet har man tills vidare lemnat försökens utslag derhän och stadnat vid den hvardagliga erfarenhetens, men rådfrågat denna hos de många oblandade folk och stammar, som antingen bo i mycket kalla luftstreck, eller annars äroj utsatta för höga köldgrader; — långt öfver hvad , vi nordboar kunna äfventyra; till och med il, j ( I i la fe mo rr tra cn Lt oc Ph om käk. vs or Ae 0 ena Fr AEA Lappland. Härom har man af resande, som ofta eller längre tid besökt dylika folk, fått mångfaldiga berättelser, öfverdrifna, som det kunde tyckas, li men hvilka bevisa sig vara sanna genom öfver! ensstämmelsen med andra, vid hvilkas tillkomst 1! hvarken något aftal eller någon afskrifning efter de öfriga kunnat förutsättas. Man inhemtar häraf att de egentliga polarmenniskorna — Eskimåerna — berga sig godt, och sällan om nå: gonsin frysa ihjel, oaktadt de hvardagligen jaga och fiska utmed drifis och flytande isberg, eller bo i hyddor af is, som sakna annan eldstad än en tranlampa och stundom omgifvas af 60 graders köld efter hundragradiga termometern. Eskimåernas drägt är väl lika fullständig som Lapparnas, emedan den har alldeles samma mönster; menämnet — skälskinn — skyddar blott mot vätan, utan att kunna gagna särdeles såsom pelsverk, nämligen i en så oerhörd köld. Kusternas och öarnes invånare i grannskapet af Behringssundet lefva väl i ett något blidare luftstreck än Eskimåernas, emedan en kort sommar, utan höst och vår, afbryter vintern. Men vinterns snömassor öfvergå deremot allt , hvad andra trakters invånare kunna föreställa sig, och istöcken inställa sig när stormen hvilar. Folket här bor i jordkulor, fodrade med virke. Der vistas invånarne alldeles nakna; men ute, på fiske bland drifisen eller på jagt i snön, sätter man på sig en mössa och en mantel — ett slags slängkappa utan ärmar, af hafsutterskinn — det är hela drägten. Visserligen består den af ett någorlunda värmande pelstyg, men på en annars ifrån topp till tå naken kropp är det icke mycket, ifall värmen skulle bero blott på drägten.. I en sådan kostym nödgas likväl dessa vildar att stundom söka skydd mot urväder bakom någon klippaoch der låta öfversnöga sig; men när urvädret är förbi, ofta först om två till tre dygns förlopp, arbeta de sig med sina nakna armar och ben upp ur drifvan, och vada sedan hem till sina jordkulor, lika muntert, som om ingenting ovanligt hade händt dem. ; Kirgiser och Tartarer, herdefolken på den ofantliga steppen emellan Kolyma och Don, en öppen hed af omkring 1400 svenska mils längd, l äro ej sällan utsatta för urväder vid 30 graders köld, någonting vid en sådan kyla oerhördt i Skandinavien; och urvädren storma så, att man mot dem endast kan skydda sina tillhörigheter och sig sjelf i ravinerna, eller de flera famnar djupa klyftor, som höstregnen: nedskurit i slät-! ten. Hvad som icke kommer dit: innan, stormen hinner fram, sopas övilkorligt vidare flera mil, till nästa ravin, eller till Svarta-Hafvet i sista instansen. Visserligen kläda sig dessa herdari tulubber — vi ha lånat plagget och namnet pål. samma gång; men när man. nödgas ligga i ettl dike under 30 graders köld, förslår en tulubbl icke stort att värja lifvet, om bäraren saknar nödig inre värma. ; , I urväder under stark köld hafva alla dessa vildar den seden att låta insnöga sig, eller gräfva ned sig i snö. Detta skyddsmedel är så mycket tillförlitligare, som snön sällan har mer än två till tre graders kyla, huru kall än den : ofvan. varande luften må vara, men man ändå under den glesa snön har luft tillråckligt för att kunna andas. Man kan utan tvifvel vid alla dessa exempel erinra att kroppens härdning är ett ibland de kraftigaste motståndsmede! mot väderlekens stränghet, och ett alltid verksamt; och denna anmärknings riktighet kan ej heller förnekas. Men härdningen gagnar naturligtvis endast dem som förvärfvat den, och följaktiigen hafva barn ingen fördel häraf. Men då de för den bäfRR EA ARR VR RR Af —— m— — RS gr oo AR Tr a RR AR