Aftonbladet – 9 februari 1850, sida 3

stundom obehagliga och förvridna konturer. —— — -LEJONDROTTNINGENS DÖD. De med sista posten hitkomna engelska tidningarne omtala en fasansfull händelse, som tilldregit sig i staden Chatham i grefskapet Kent den 44 sistl. Januari om aftonen, och hvaröfver undersökning följande dagen blifvit bållen på värdshuset Gyllne Lejonet inför grefskapets Coroner hr Hinde. En menageriegare, vid namn Wombwell, hade nemligen den 44 ankommit till Chatham med ett talrikt sällskap, och redan samme afton börjat gifva representationer. TI sällskapet befann sig, bland andra, en ung flicka af 47 års ålder, vid namn Ellen Bright, som hade den befattningen att gå in i burarna till de vilda djuren och leka med dem inför åskådarnes ögon: en befattning, som hon redan i tolf månader dagligen utöfvat med så mycken djerfhet och skicklighet, att hon allmänt fått namn af Lejondrottningen. Hon syntes härvid alldeles icke löpa någon fara, emedan hon var smekt och älskad af alla djuren, och hade så mycket välde öfver dem, att hon kunde få dem att göra allt hvad hon ville. Såsom merändels händer med alla djurtämjare, gick hon dock slutligen för långt isin djerfhet, och den ifrågavarande aftonen spelte Lejondrottningen för sista gången sin farliga roll. En tiger, som hon fortfor att reta, ehuru han visade elakt lynne, kastade sig öfver den olyckliga och dödade henne. De närmare omständigheterna inhemtas af följande vid undersökningen afgifna vittnesmål. Det första vittnet som afhördes, var Stephen King. Han sade sig under de sex sista åren hafva varit djurvårdare vid Wombwells menageri. Den olyckliga Ellen var systerdotter till Wombwell, och dotter af John Bright, valdhornist vid truppen. Hennes befattning var att gå in i burarna och leka med de vilda djuren, hvarvid hon aldrig visade den minsta fruktan. Fredagsaftonen den 441, straxt efter kl. 9, inträdde hon i en bur, der ett lejon och en tiger förvarades, för att leka med dem som vanligt. Hon sysselsatte sig förnämligast med det förstnämnda djuret, och spelade detsamma åtskilliga puts, utan att djuret syntes missnöjdt deröfver. Sedan hon varit inne i buren två eller tre minuter, och i det närmaste fullbordat hvad hon hade att göra, så att det endast återstod att nödga lejonet att sitta på två fötter såsom en hund, begaf hon sig under mellantiden till andra ändan af buren, för att ej lemna tigern helt och hållet i ro, och gaf honom ett lindrigt slag med en liten piska som hon höll i handen. Tigern brummade och syntes förbittrad, men låg ändå stilla tills han fick ett nytt lindrigare sleg. Nu kröp han fram och sträckte ut sin tass, för att fatta tag i den unga fliekans ben eller hennes klädning. Härvid föll hon baklänges mot väggen af buren, och i detsamma sprang djuret på henne, grep henne i strupen med sina klor, och satte sina tänder i hennes kindben. Nu syntes han vara alldeles ursinnig, och fattade det arma offret ännu hårdare i strupen. En djurvårdare, som stod på trappan till buren, beväpnad med en grof piska, rusade genast till hennes bistånd, men tigern släppte ej sitt rof, förrän man gaf honom med en jernstång ett bälligt slag öfver nosen; hvarpå den olyckliga flickan blef, under det King höll tigern, utförd ur buren starkt blödande och alldeles sanslös. Man bar henne derefter till ett rum, der två läkare, som bändelsevis varit närvarande vid representationen, genast togo vård om Henne; men alla deras bemödanden voro fåfänga. En annan af truppen intygade, att djuret aldrig förr hade visat någon illska. Alla de vilda djuren hade ständigt synts mycket vänliga och goda mot sin unga lekkamrat, och hon mot dem. Vittnet hade ofta hört Wombwell säga, att han önskade ingen !ejondrottning funnes. Vittnet trodde, att om hon ej slagit djuret, skulle det aldrig angripit henne. Hon hade aldrig visat någon slags fruktan för djuren, och hade ofta gått in till dem då inga åskådare voro tillstädes, blott af gammal vana och för sitt nöjes skull. Man hade velat påstå, att den olyckliga händelsen inträffat, derföre att djuren varit hungriga, och att det varit långt öfver den tiden då de voro vana att få sin föda. Till svar härpå kunde vittnet endast säga, att han ofta hade sett den olyckliga flickan gå in till djuren om mäåndagarne, ehuru de den föregående dagen ingen föda erhållit. Richard Cooper Todd, kirurg vid kongl. artilleriet, sade att han hade bivistat representationen föregående aftonen, och stått tätt intill skrenket midt emot buren. Han såg när den olyckliga gick dit in, och han tyckte att tigern straxt i början syntes temligen ovänlig. emot henne. Hon slog till honom med piskan, i det hon gick förbi, och han lade sig genast ned. Hon begaf sig derpå till lejonet, och lekte med detsamma på vanligt sätt, hvarefter hon vände om till tigern och slog honom återigen med piskan. Han syntes strawt bli förbittrad och rusade emot henne, i det han reste sig på bakfötterna och fettade henne i halsen. Hon föll baklänges och tigern kastade sig öfver henne. Seden kunde ban ej se henne, förr än hon blef bortburen, då han skyndade till hennes bistånd. Hon var alldeles känslolös och hade förlorat mycket blod; hennes ansigte och läppar voro bleka. Hon lefde dock ännu, cmedan hjertat kändes slå, men hon var utan sansning. Vittnet sökte stämma bloden cch ville hälla i henne några droppar bränvin, men hon kunde ej svälja det, och inom några minuter upphörde hjertats slag. Hon hade fyra sär i bslsen, ett obetydligt sår i högra be