Aftonbladet – 9 februari 1850, sida 3

Dels genom bristande sakkännedom, dels genom Isitt aflägsna läge hafva lapparne ej såsom de velat I varit i tillfälle att motarbeta de talrika nybyggesJanläggningarne och dessutom varit öfvertygade, att . vederbörande fästat ett nödigt afseende på deras beThofver; följden har blifvit, att de nu kommit i saknad ar det nödvändiga för deras oberoende, hvilket icke allenast haft en menlig inverkan på deras mcralit, utan äfven allt mer och mer uppfyllt landet med tiggare och dagdrifvare. Visserligen hindrar dem deras fattigdom att göra några betydliga bidrag till staten, men de kunna i fosterlandskärlek och kärlek för frihet och oberoende täfla med de bättre lottade innebyggarne. Ehuru det är lätt att förutse, det denna stam kommer helt och hållet att utdö, lemnande rum för nyttigare generationer, så borde historien besparas från afgifvandet af det vittnesbörd, att denna händelse påskyndades genomvaflagstiftarne föranledt elände. Det behöfves ej att ingå i pröf ning af deras historiskt politiska betydenhet; är det icke tillräckligt då vi erkänna dem såsom svenska medborgare? Böra de icke ef den anledning tillerkännas de rättigheter, hvars åtnjutande äro nödvändiga för deras tillvaro? Lapparnes hufvudnäring är afkastningen af deras hjordar, hvartill kommer det betydande bidraget af de inom fjellen belägna fisken. Det sistnämnda medlet till utkomst synes likväl nu vara nära att gå dem ur händerna genom de många nybyggen, som blifvit tillåtna. Inom sina områden ega de de förnämligaste fiskevattnen, hvilka vid en skeende skattereglering troligen komma att tillerkännas dem som innehafva landet. Härtill kommer äfven att nödigt utrymme för lapparnes vinterstamhåll saknas, hvilket har till följd, att, då lapparne vid vintrens inbrott nödgas lemna de kala fjellen, för att söka skydd för sig sjelfva och sina renar, måste de bege sig nedåt skogsbygderna, der de ej alltid njuta ett vänligt emottagande; ty den mark de då taga i besittning är upplåten till byar eller hemman, hvilket redan alstrat fiendskap och menniskokränkeande uppträden mellan de båda folkstammarne. Innehafvarne af jorden inse dock merendels det nödvändiga i dessa inflyttningar; men det ligger en grym parodi på allmän rättvisa i det förhållande, att en mängd menniskors hela välfärd beror på individers godtycke. Att afbjelpa detta missförhållande kan näppeligen tillvägabringas på annat sätt, än att förändra de utgifna författningarne för nybyggena. Och det borde åtminstone vara lika lätt att frambringa en reform medelst undanrödjande af några förhastade prejudikater, som att godtyckligt undergräfva en hel befolknings existens. Äfven i intellektuelt hänseende stå lapparne på en lägre ståndpunkt än den öfriga befolkningen. Orsaken härtill ligger förnämligast i lokalförhållanderne; men då våra svenska missionärer ej låta ver!dshafvet och dessutom tusendetals faror afskräcka sig ifrån att, i för oss fremmande länder och bland folkslag som vi ej en gång känna till namnet, tända upplysningens fackla, bör företaget att bibringa ett bland oss boende folk den för menniskorna mest ounggängliga bildning ej anses såsom onödigt eller omöjligt; ganska lama och otillräckliga försök hafva i den vägen hittills blifvit vidtagna. Den föreställning man merendels hyser om lappar och hvars vidrigbet ökes genom deras närmaste grannars hatfulla beskrifningar, är högst oriktig. Inom den sträfva, motbjudande ytan klappar ett hjerta, öppet för ägla intryck, och från djupet af deras väsende framblixtrar ej sällan den milda, rörande nationalpoesi, som uttrycker ett folks innerliga, ofta omedvetna längtan till upplysning och förädling, och hvaruti dess inre sjelfutveckling afspeglar sig, fastän — tyvärr — i stundom obehagliga och förvridna konturer. ——NKENN RNE