sätt alt vara uteslöt för öfrigt hvarken höflighet eller uppmärksamhet i deras ömsesidiga förhållanden; åtminstone undvekos alla uppträden af bitterhet och förebråelse. Men, min bästa, hvilket bedröfligt uppvaknande följde ej på mina vackra gyllne drömmar! Mia inbillning bade skapat åt mig all möjlig lycka utom klostermurarn2, en lefnad, skiftande af nöjen, oafbrutna fester... ni vet sjelf att man knappt kan göra sig föreställning om allt-hvad som flyger genom hufvudet på en ung flicka! Jag skulle hafva gifvit tio år: f min framtid, för att friköpa mig ifrån en enda timma af den tid som aflägsnade mig från den lyckliga dag, då jag kom ur pensionen! Och denna glindrande verld, som jag hade drömt mig, som jag efterfikade så mycket att lära känna, till den hade jag ännu icke kunnat kasta en förstulen blick! — Hvilken missräkning! Jag var nära att dö af ledsnad. Ensam med min far och min mor, som knappast tycktes märka min närvaro, var jag i min dåvarande afsöndring snart sagdt färdig att sakna den tid jag tillbragt med mina skolkamrater, och det yra lif hvarvid jag hos dem blifvit van. Ingenting var mera enformigt och dystert, än vårt hus. Det hade icke varit alltid så; minnena från min barndom visade mig min mor beständigt klädd på det rikaste, och än ute på besök, än hemma för att emottaga sådana eller att gifva föter. Många förändringar hade småningom inträffat under min niofriga frånvaro. Vi boulde icke mera nu i vår eget hotell; min mor begagnade icke mera eget ekipage; hon for sillan ut och mottog icke mer några besök. Af våra många domestiker fun nos inga andra qvar, än -Saint Jean, min mors gamla kammarjungfru Angelique och en kokerska. Allt detta oaktadt, tycktes mina föräldrars lefnadssätt ännu vara ganska förnämt. Den våning som de bebodde, en trappa upp vid Grenellegatan, nära Invalidtorget, var stor, amöblemanget var i gammal stil, men rikt och beqvämt; o är Saint-Jean, som hade bibehållit betjeningens vanor i de förnäma husen, slog upp Cu eldör-arna till salimgen och trädde in!