Aftonbladet – 9 februari 1850, sida 1

och ömhet i förening ropa: Ack, min fröken, nin fröken! i På sådant sätt, Aline, förflöto mina sexton första lefnadsår... sex veckor efter mitt återinträde i det faderliga huset var jag gift; jag var för alltid olycklig! Frågade man då aldrig er sjelf om ert tycke, min goda Helena? inföll m:e de Rivers med rörelse. Nej, nej. Hos oss gick det icke till på det viset. Min mor ansåg mig för ett ting som illhörde henne och hvaröfver hon förfogade efter sitt samvete, till familjens bästa. Det var på sådant sätt som hon sjelf hade blifvit vift, och det föll henne icke in att det borde vara på annat sätt med mig. Min brölloppsatstyrsel var redan inköpt, utan att jag visste om det var åt mig eller åt min mor, som alla le granna sakerna voro bestämda, när jag med förtjusning såg dem skymta förbi mina ögon, och öfvertäcka alla möblerna i hennes bouloir, der jag smög mig in för att beundra lemv. IH. Efter min bemkomst öfverraskade jag stunlom min fars blickar, när de voro fästade på nig med ett uttryck af ömhet, som har.s vaniga sätt att vara gjorde mig oförklarligt. Han hade aldrig sysselsatt sig bvarken med mig eler min uppfostran, eller för öfrigt med hvad som helst i huset, bland hvars innevånare han var den, som sågs der aldraminst. Efteråt har ag fått veta orsaken. Han vistades ända till klockan fyra på ef.ermiddagen i sina rum; aftnarna alltid utom us. Sällan spisade han tillsammans med oss; nen hvar eftermiddag punktligt klockan half ex, inträdde min far i salongen; underrättade ig om min mors helsa, gaf mig en kyss på annan, satte sig, tog en tidning och genom;gnade den utan att läsa, derom är jag säker nda till dess man anmälte att dingen var serverad. Då följde han antingen med oss till natsalen — eller ock tog han sin hatt och rick ut. Mina föräldrare kalla och förbehållsamma