Aftonbladet – 8 februari 1850, sida 2

Man pratar icke om annat än edra triumfer . .. Hvem har då förtalat mig?... Säg, säg fort, Alineln Ni har varit omgifven, belägrad, och . .. och obarmhertigt behagsjuk ... Är detta sanning? Den yra frun lät undfalla sig ett af dessa glada skratt, som man hör af ett barn, då det utfört ett lyckadt gyckleri. Ja, det är sannt, ropade hon. Men det är ganska illan, inföll m:e de Rivers och lyftade pekfingret hotande. Banna mig icke, Aline! Det der roar mig, det förströr mig ibland för ett ögonblickn, svarade Helena, och förde vårdslöst sina fina fingrar emellan de långa korkskrufslockarna, söm omslöto hennes intagande ansigte; och likvälp, tillade hon med komiskt allvar, om ni visste huru likgiltigt jag betraktar verldens hyllning eller klander. Af det der tror jag icke ett ord, Helenav, inföll m:e de Rivers och smålog. Och äfven ni? Åfven ni tror mig vara lättsinnig och flyktig? M:e de Rivers fortfor ait småle, med en ja kande åtbörd. i Kanske lycklig?..., inföll Helena hastigt. Ja, utan tvifvel, Helena, så framt icke allt som utgör en angenäm tillvaro, en lycklig makas lif, icke skulle vara för er ännat än en drömbild!... Säg, min bästa, fanns det väl tills nu någonting gemensamt mellan er och olyekan eller lidandet? ... Ackl... . Och på detta, ögonblicket förut så lifliga, så glada ansigte utbredde sig en obeskriflig dysterhet. I verldens omdömen ges ofta ingenting fulikomligt sannt, mer än deras skefhet! tillade hon bittert. (Forts. följer.)