Aftonbladet – 7 februari 1850, sida 2

med det? Det vore ej ovanligt om Amalia narrat mig blott för att komma ifrån de välförtjenta bannorna.n i Jo, nog har jag gjort sådan flera gånger, svarade mamsell Fredrika. Nå, det var rasande bra; då är jag snarare belåten med att det gick så der med honom. Den tjufungen Amalia är då alltid lycklig i sina påhitt. Var god, lilla mamsell, och gå ut i handkammaren. Nycklarma sitta nog uti, som vanligt; och om det ej generar så kunde mamsell taga osten med sig hem i qväll. Det går an, svarade lamt den uttröttade mamsellen, och en stund derefter trädde hon ut ur porten med den stinkande osten, inlindad i en servett, under sin kappa: Det var mörkt och kyligt. Hon ville gå fort för att snart komma hem, men hennes krafter ville ej mera räcka till; hon tyckte att hennes fötter häftade fast vid marken, hon tyckte att osten var så tung som ett helt berg, hon tyckte att luften tryckte hennes bröst och att allt blandade sig tillsammans för hennes syn. Nu stod hon dock i sin förstuga. Ett steg till, och hon skulle varit inne, men hon kunde ej mera taga detta steg. Hon vacklade emot väggen. Hon ropade sakta Gretas namn, så sakta att hon knappt sjelf hörde det. Hon ville ännu en gång uttala det, men hon kunde ej mera röra de bleka läpparna. Greta var dessutom redan hemgången till sig, lilla Lina sof och tjenstflickan hade godtyckligt begagnat sin frihet och gått till en bekant. Med ännu en skymt af tanken på den pligt, som låg henne närmast för ögonblicket, sökte hon en plats för den anförtrodda dyrbara osten, men det fans ej någon sådan. Ännu en gång famlade hon efter låset, men nu mörknade det alldeles för hennes ögon och hon sjönk ned på n