Aftonbladet – 7 februari 1850, sida 2

känd aning, ett slags omedveten lyftning i sin själ, något lugnt, fridfullt och ljust. Det var som en god och tröstande ande talat till hennes bjerta i samma ämne som den gamla assessorh, men på ett helt annat sä:t, på ett helt annat språk. Hon förstod detta språk, hennes själ uppfattade det, der den, liksom lyftad ur det mörker, det trånga fängsel, som mattat och fördunklat den, höjde sig och blickade in i andra regioner, lemnande allt detta lumpna, småaktiga, som nyss så sysselsatt henne, långt bakom sig. . Hon reste sig nu upp, tog på sig sin lilla slitna sjal och ämnade sig att gå. Det var sannt, kära mamselly, sade assessorn, hejdande henne. Amalia bad mig tala med mamsell om slagten: Hon sade att hon vore mycket glad om hob i år, som -de andra åren, fick låta slagtaren leda kreaturet till mamsell och slagta det der, så att mamsell styrde om alltsammans. Jag skall säga rent ut, att Amalia är en liten sjelfsvåldig yrhätta, som hatar allt besvär och hushållsbråk, och henne; man ville heldre sjelf stoppa korf och stöpa ljus; än han ser en missnöjd min på hen1es lilla våckra ansigte.n Ja, de äro så lyckliga i sin kärlek, svar rade den gamla mamsellen med ett godt och Jjuft leende och räckte ut sin hand för att med en vänlig tryckning på hans axel taga farväl. Men ännu en gång återhöll han henne. Jag har också en begäran till mamsell. Jag köpte, för en tid sedan, en högst delikat, utländsk ost — en riktigt syperb ost; men Åmalia har med sin vanliga glömska och sitt odrägliga slarf låtit den alldeles skämmas bort. Gud vet hur hon burit sig åt — men osten är och förblir oduglig. Då jag grälade derom tog hon det, som vanligt, icke åt sig alls. Slut ligen sade hon dock, att mamsell kunie göra en utmiörkt präktig portkes deraf. Hurär det