Aftonbladet – 7 februari 1850, sida 2

— ÄR Då den lilla glada tjenstflickan småspringande kom hem, gick hon varligt in en annan väg, för att ejblifva upptäckt af mamsellen, och lade sig att sofva i god ro. Om morgonen då solen uppgick, var redan en gammal vagn tillreds att hemta mamsell Fredrika till det bröllop hvarmed man hotat henne. Lilla Lina grät. Folk samlade sig som ville köpa hafregryn och ärter, potatismjöl och frukt, som hade biljetter, paketter, korgar och askar af alla slag. Alla frågade de efter mamsell Rönnqvist på ett mycket pockande sätt, och alla fingo för första gången gå bort med oförrättadt ärende, ty då tjenstflickan öppnade dörrn åt förstugan, låg den stackars gamla mamsellen död vid tröskeln. Hon hade varit död i flere timmar och var redan stel och kall. Så hade mamsell Fredrika Rönnqvist stupat i sitt kall, klädd i hatt och kappa med en ost under armen. Hennes död väckte mera uppseende än hela hennes lefnad. Den förosakade mycken oreda, bestörtning och klagan, Nu får jag sjelf styra med min slagt. — Herre Gud! Hon hann ej ens att rensa ärterna, mycket mindre att sälja dem. — Om hon bara hade lefvat en enda månad till, så hade Linas kur varit slutad. — Och mina täcken, och min echalottenlök! — Och mina gurkor, och min hundvalp!, Så lät det i flere veckor ifrån alla mamsell Fredrikas vänner. Blott gamla Greta torkade en uppriktig tår ur sitt enda öga, då hon, klädd i mamsellens gamla svarta klädning, stod i porten och såg herines kista häras bort på den granrisade gatan. Gud vare lof att hon är ifrån allt bråk, och en lång mörk ålderdom! suckade hon andäktigt. öl ör öfrigt föllo inga tårar på mamsell FredIrikas minne. Hon var för obetydlig att man behöfde hyckla någon sorg, och hon blef aldrig