nät stoppade malhål och var betydhgt urblekt. Husets betjening hade alla fått nya svarta kläder; men mamsell Fredrika, som ej kom att synas för främmande ögon och var allt för grannlaga och anspråkslös stt hafva några pretentioner, eller för någon klaga öfver att de slagit fel, b ef utan, nu som alltid. Man sparar der man kan, för att kunna slösa der det synes. Eiter ännu ett brådskande och påminnande: mamsell Rönnqvist som ropades vid hennes dörr, gick den gamla mamselen upp i det rum, der hon tillbringat en lång och bedröflig tid. En tjock fru med uppsvärtade florsband på en gulnad tyllmössa och svarta sammetsbaud på ett par rödbruna armar, svängde sig raskt derinn-. Hoa hade just nyss fästat ett lakan för fönstret och klef nu ned ifrån en stol. Se der är mamsell Rönnqvist! ropade hon med glad öfverraskning emot den inkommande. De hade ofta sammanträffat vid sådana tillfällen som detta. Frun ansåg derför mamsell Fredrika som en mycket intim vän. Mjuka tjenarinna! min aldranådigaste mamsell,, fortsatte hon högst familjärt, fattande mamsellens hand, den hon klappade emellan sina, under tiden med hälarna makande den rubbade mattan tillrätta. Hon drog ett djupt andetag och återtog! imjukaste tjenarinna; hur står till? Det ser icke rätt radikalt ut tror jag. Herre min Gud! unga karien ligga och dö på detta viset; det var en pascbås också, Enka vid tjugofyra år, det är ju för sansibelt! Nå, nå, alla skola vi träffas af ödets katakowber, vi må vara aldrig så högt placherade eiler lågt honorerade. Ja ja, min lilla mamsel!, ingen blir glömd i detta trista fallet, det kan jag på min paroli dorör försäkra. Jag blef så alternerad då jag fick höra detta, ja till den enorva grad att det började hvälfva i hjernan. Nu skola vi, om marmsell