Aftonbladet – 4 februari 1850, sida 2

Rönnqvist, jag undrar hur hon mår derinne, men snart glömdes hon totalt. Ibland bars hennes middag, qvällsvard och morgonkaffe in till henne, men ibland blef äfven det glömdt. En fånge kunde ej vara mera bunden än hon, der hon i den tunga sjukluften vandrade emellan sängen och soffan, bordet och fönstret, med milda ord afhörande den sjukes klagan och med foglighet och lugn fördragande hans kinkiga lynne, orättvisa och nycker. Någon gång, då hon släpptes ut, eller tyckte sig på ett ögonblick kunna tillåta sig att hemta luft, tryckte den unga frun hennes hand med en suck och lyckönskade henne öfver att ej vara gift och hafva en sjuk man. Mamsell Fredrika svarade derpå endast med ett leende, som, om det innehöll en droppa ironi, var af det fogligaste och menlösaste slaget. . (Forts. följer.) — ALE