Aftonbladet – 4 februari 1850, sida 2

dennes Litteratur. Ny Tidskrift för Lärare och Uppfostrare. (Slut fr. J4 21.) En afhandling af hr J. M. Wimmerstedt, som går genom 7:de och 8:de häftena och kallas Nytt system för konjugationers och deklinationers uppställning, förtjenar utan tvifvel uppmärksamhet för flere deri förekommande goda tankar. Hr W. är redan känd i publiken genom sin bearbetning af Käöhners latinska grammatik. I sin förevarande uppsats har han uppträdt emot det öfliga indelningssättet af deklinationer och konjugationer i Svenska, Fyska och Latinska språkläror. Hans kritik öfver detta indelningssätt har visst en sann och vigtig sida; men efter vårt förmenande slår den i sina häraf dragna slutföljder betydligt öfver målet. Vi kunna naturligtvis icke här anställa en utförlig och genomgående granskning af frågor, som ligga så aflägse från allmänheten; men hafva dock skäl att fästa oss vid de praktiska resultater, hvartill hr W. vill komme2a, och hvilka skulle medföra ändringar i undervisningssättet å språkväg. Till en början erkänna vi, att hr W. öppnar sin afhandling med en god ingress. Han säger: Hvad makt der ligger på en riktig,systematisk indelning, synes vårt lands grammatikförfattare i allmänhet icxe hafva tillräckligt betänkt, så vida man cj får antaga, att öfverdrifven vördnad foch pietet för det gamle kommit dem att blundaZför dettas fel och ,brister. Eller, måhända, Hafvaä de trott det göra till saken, hvilket systemen lärobok följer, blott den fullständigt afbandlar sin vetenskap. Formen,, säga de kanske, är icke så vigtig som väsendet; väsendet är allt, formen intei. Sanntt Men likväl må man aldrig förglömm a, att just detta väsende omöjligen kan framställas för vår uppfattning utan under en viss form, hvilken form då, nätt opp, blifver grunden för all indelning eler, rättare, indelningen sjelf. Vid en blick på vetenskapernas historia, finner man genast, att hvarje stor andes framträdande städse varit förbundet med en omdaning af den vetenskaps form, hvarpå han närmast inverkat. Men för en sådan omdaning är en ny indelning oundgänglg. — Aldrig har i någon tidsålder en vetenskap blifvit med ifver idkad, utan att upprepade försök till riktigare indelning blifvit gjorda; ett faktum, hyarmed de allra bäst gendrifvas, som mena det vara inskränkt och småaktigt, att lägga någon särdeles vigt på en systematisk indelning. En sådan indelning är just den andes allra omedelbaraste uttryck, som afpreglar sig i vetenskepernas stoff. Den, som ifrar för en riktig indelning, ifrar således för sanningens uppfattning eller för det sannas sanna framställning. Hvad nu denna indelning vidkommer, så ogillar hr W. substantivernas uppställning i 5 deklinationer, så väl i Svenskan som i Latinet. I stället önskar han införa 2; den ena som ban kallar deklinationen med genusändelsr, den andra utan en sådan. Likväl visar det sig vid den närmare utvecklingen af saken, att hr W. sjelf under namn af olika flexionssätt, eller i form af anmärkningar, kommer till alldeles detsamma, som andra språklärare genom att genast och omedelbart uppställa fem deklinationer åt sina lärjungar. Hr W. till och med erkänner (sid. 304), att man skulle gerna kunna kalla hvart och ett flexionssätt en särskild deklination; men man måste dock alltid återförena dessa under hufvud-deklinationer,. I dessa ord ligger egentligen hela Striden. Det må gerna vara, att vår svenska deklinations-schematism, upptagande 3 böjningsformer efter karakteren af pluralis, kan sättas på två hufvudklasser, rättade efter genusändelsen isingularis. Vi hafva ingenting häremot; men anmärka att vinsten häraf, som för språkfilosofien kan vara någon, reducerar sig till högst litet i det praktiska undervisandet. Att man i svenskan begagnar pluraländelsen till nota characteristica för deklinationerna (slltså 4. —or, 2. —ar, 3. —er, 4. —n, 5. — lika med sing.), sker icke för att gifva pluralen något försteg, eller tillerkänna den vara något slags ursprung till singularen, hvilket vore förvändt; utan man tager den endast som jigenkänningstecken. Och då den härtill tjenar bäst af allt; så måste man vara fullt berättigad att nyttja den härtill, så fort nemligen man aldeles icke tillägger den någon annan eller vidare betydelse, som kunde förvilla. Något analogt torde man opartiskt kunna anmärka vid hr W:s förslag rörande latinska deklinationsschematismens förbättring. Man har för latinets deklinationer antagit genit. sing. till hufvudsaklig nota characteristic, utan att derföre af denna casus göra mera än den förtjenar, eller förklara den för alla de andra formernas genesis och utgångspunkt. ——H ——— — mst——— — — — — — —— -— ;: LL