Aftonbladet – 4 februari 1850, sida 1

verraskning skymta de första strålarne af det ljus, som betecknade målet hvartill hon sträfvade, då hennes körsven vaknade upp och ruskade på sig med alla symptomer till illamående och dåligt lynne. Mamsell Fredrika uppmuntrade hästen med ett glädtigt hoppsan!, ehuru hon var i stor ångest och bäfvade för sin sidokamrats åtbörder. Hvad nu-för-slag!utbrast ban ändtligen i vredgad ton. Hvad skall det kallas, min kära bror, att du. griper in i andras rättigheter och meriter? Du tiger du och masar på, liksom åkepaschet vore ditt — he! Har du läst lagen, din skojare? Har du hört bvad det kostar att lägga näsan i andras afärder? Och med ett våldsamt tag ryckte den förgrymmade drängen både tömmar och piska ifrån sin olyckliga reskamrat, så våldsamt, att hästen strök baklänges och vagnen ögonblickligt.stjelpte i diket. Mamsell Fredrika, som lyckligtvis Kommit ofvanpå sin-vredgade kusk, trängde sig helt behändigt åt sidan, kröp upp ur det af smuts balffyllda diket och lyckades uppkomma på vägen. Det var en Guds nåd att det gick som det gick! sade hon godmodigt i det hon ur den kullstjelpta vagnen tög sitt lilla klädknyte och stoppade det under armen. ,Jag säger ännu en gång att i dag står då lyckan riktigt med mig, och dermed lemnade hon den svärjande drängen åt sitt öde och började vandra af med uppknippade kjolar och lättadt bjerta. Men hon hade ej gått många steg då ett turgt och ängsligt flåsande påminde henne om den stackars hästens förtviflade belägenhet. Mamsell Fradrika var för ömbjertad att ej röras deraf. Hon återvände således, lossade med stort besvär det stackars kreaturet ur selen, ryckte upp honom på de stela benen och, ledande honom vid betslet gick hon nu åter framåt. Så vandrade hona en lång stund med sin gamla olyckskamrat genom en oändlig all, der vinden susade så hemskt i de höga träden. Nu öppnade hon en grann grind och stod på.