Aftonbladet – 2 februari 1850, sida 3

legnar och anstår dem. I Men, vi bekänna det med en viss blygsel, de härvarande näringsidkarnes skäl hafva, i Itrots af deras -praktiska styrka, icke ensamme förslagit att omvända så förhärdade: teorister och ideologer som vi voro. Större saker fordrades för att fullkomligt upplysa oss och taga fjällen från våra ögon. Det var hr Cobden och hans fredskongress förbehållet att fullborda vår omvändelse. Han vill förmå verlden. att tro att, om freden herrskade öfver jorden, eller, åtminstone till en början, de stående härarne kunde förminskas, ett stort steg till folkens välfärd vore gjordt. Efter detta underliga förslag (att det är ett hjernspöke inser hvar och: en utan bevis, äfvensom det opraktiska, i tro!s af historiens vittnesbörd för motsatsen, i försöket alt göra en propaganda för ideer), tro vi ej mer på hr Cobden; hans föredrag göra hädanefter endast den verkan på oss att förskaffa majoritet åt den sidan han bekämpar: genom hans fredskongress ha vi blifvit passionerade beundrare af de stående härarne och krigen. Hvad skulle väl bli af denna massa af officerare, af nyttiga medhorgare, som gifva handtverkarne sysselsättning, om krigen och de stående härarne upphörde? Garnisoner hafva ju länge varit erkända såsom förmåner för de städer, hvilka haft lyckan att ega sådane, och städerna hafva täflat derom. Och på allt detta skulle bli slut! Dessutom är det ju en fördel att kriget tar bort några menniskolif och bidrager att förekomma öfverbefolkning, om än medlet icke är det bästa. I tomma teorier talar man väl om att krafterna hos så många unga och dugtiga karlar, som genom krigsväsendet drazas från arbetet, skulle kunna öka nationalrikedomen, i stället att de hu såsom parasiter utsuga folkets märg; men huru opraktiska äro icke dessa åsigter! Om alla dessa unga män skulle konkurrera med andra arbetande och näringsidkande, medan på samma gång många bandtverkare genom de stående härarnes förminskning beröfvades sin bergning, så biefve det ju a!ldeles omöjligt att fortfara med något yrke, det inser det praktiska: sunda förnuftet, tvärtemot frihandelsmännens numera ef oss öfvergifva teorier. Häraf följer att de stående härarne måste ökas; ja egentligen borde inga andra menniskor finnas, än militärerna och de som för dem arbeta. Frågan, hvarmed staten och dessa alla sedermera skulle underhållas, hör till de teoretiska chimererna. Till yttermera stöd för våra nya åsigter om nödvändigheten af inskränkningar i mnäringsfriheten, taga vi oss friheten ponera ett exempel: Läkarne idka också ett yrke och äro gagneliga medborgare. Om nu någon (t. en af frihandelsmännen, som just synas vara i stånd till en så overkställbar sak och som ändå j:wt skulle föra på tungan en bannal fras om mensklighetens väl) upptäckt ett universalbotemedel för alla sjukdomar, skulle icke staten då skydda släkarue genom att hindra intrånget af ett sådant specificum? Skulle icke utvägar göras för att bibehålla allmänheten i ett lagom sjukdowmstillstind? Hvad hjelper helsa till, om man ej har någonting att lefva af? Enhvar kan gerna tåla ett litet grand sjukdom; han märker ej så mycket det onda; men deremot spörjer det stora anta et läkare fördelen. Detta är ingen tom teori, utan — praxis. Denna vår petition har således en alldeles motsatt syftning mot den, som vi i vår fordna fördomsfullhet inlemnade till den upplösta aLrdra kammaren. Den oktrojerade näringsförfattningen är byggd på goda grunder, men: half och svag i utförandet. Man hör uppenbarligen af rådande fördom skytt för konseqven.erna af ofvanberörde: förnuftiga grundsatser, och viönska fördenskull att man må, obesymrad om dåraktige skrikhalsar, utveckla dem i alla deras detaljer: Vi hafva redan ådagalagt frihande!soch näringsfrihetsteoriernas bedröfliga konseqvenser; här vilja vi endast fästa uppmärksamheten på den nya näringsförfattninrgens konseqvenser och rekommendera deras antagande. Denna författning stöder sig på den grurdsatsen att man skall anskaffa så mycket arbete som möjligt och -derifrån så, vid: ske kan, afhålla konkurrens, emedan på det sättet en redbar handtverksklass och allmänt. välstånd måste uppkomma. Men hvarföre låter man då, det oaktadt — jag vill icke säga machiner, ty, deras förderfliga verkan: öf-erproduktion och utarmande har hvar: menniska redan lärt inse, —, men öfver hufvud alla slags verktyger fortfarande existera? Man. skall kanske wid. första ögonkastet förskräckas, för jvårt förslag om alla verktygers afskaffånde; nen det går nog öfver. och. vid närmare eftertatanka skall man finna att vi hafva rätt. . Huru mycket mera arbete sku!le der icke blifva, om allting måste göras med bara händerna; om träs den ej mer sågades och högges, utan rycktes ned och plockades sönder med: händerna; om husen byggdes med menniskans armar, ochaIting blefve, 1 ordets egentliga bemärkel:e, manufaktur ! Jernbanorna. måste då afskaffas, och vi anhålla att man genast ,,må upphöra npied ;rbetet på de redan begynta; ty redån de nu befintliga hafva gjort nog skada, , enär ; de, be jöfvat: förmån, Värdshusvärdar. md. fl! Ning. Visserligen arbeta nu många menniskor i Jernbanorna, men de behöfva ingalunda blifs va brödlösa, ty man kan ju låta dem med bara; händerna uppföra någon höjd, hvarifrån en stön utfigti kan njutas, eller dylikt. När jernvägarne väläro afskaffade, bör man gynna portechaisebärandet i stället för fordonen, hvilka transportera atlt för många resande på en gång. Det! sör oss väl ondt om fornsännen, men man möste fö; edraga det, som ger arbete åt ett större antal nenniskor. Ännu återstår dock härvid en li-! en svårighet att öfvervinna, son gör oss nå-! sot bekymmer, nemligen att de olika intressena 108 t. ex. formännen och portechaisebärarne ler mössoch hattmakarne icke alltid låta örena sig, äfvensom ala de som arbeta: i sam