Aftonbladet – 2 februari 1850, sida 3

Försvar för näringstvång. Frihandelsföreningen i Stettin har för en tid sedan låtit, i anledning af den kort förut utfärdade preussiska näringsförfattningen, offentliggöra följan ie ironiska petition om densaminas skärpande: Undertecknade frihandelsförening (såsom vi, i förbigående sagdt, kalla oss likt lucus a non luecndo; ty vi hafva nu afsvurit våra villfarelser) har — vi bekänne det med ånger och ruelse — ingifvit till den nu upplösta andra kammaren en petition emot den oktrojerade nya näringsförfattningen. Vi förfäktade deruti den åsigten, som vi då hyste, att endast den obehindrade kraften hos enskilda personer eller hela folkslag åstadkommer hvad stort är, ökar national rikedomen och i nödvändig följd deraf äfven den enskildes, emedan vid delning :f en större gemensam förmögenhet större andel alltid måste tillfalla hvar delegare, än vid delning af en mindre; vi hade — att vi då icke sågo saken ur en så hög synpunkt medgifves — antydt att vid den stora gemensamma förmögenhetens delning det rigtigaste måttet vore att enhvar finge efter sin flit och sin skicklighet; vi ansågo — då, förstås — det genom den obehindrade konkurrensen uppstående goda priset a alla lifvets förnödenheter och njutvingsmedel, vilka derigenom äfven blefve tillgängliga för den mindre bemedlade, såsom en omätlig vinst för det allmänna bästa; vi höllo — då — före att statens ingripande för att på något sätt inskränka den fria årbets--och uppfinningskraften innebure ett serkännande af socialistiska och kommunistiska drömmar och i sina konseqvenser vore derhän ledande; vår — dåvarande — åsigt var att den sociala frågans enklaste och naturenligaste lösning vöre om staten icke gjorde någonting positivt derför, utan endast undanröjde hindren och för öfrigt läte allt gå sin naturliga gång, såtunda återvändande till de principer, som de preussiska statsmännen började 1806—1810 praktiskt tillämpa. Men redan de motskäl, som härvarande näringsidkare offentligt framlrogo mot vår petition, voro egnade att hos oss uppväcka tvifvel om icke våra sätser vore bara teoremer utan lifskraft, bara triviala fastän klingande fråser, med hvilka penninger ej kunna förtjenas och från hvilka den prektiske mannen med förakt vänder:sig, knappt anseende det löna mödan att tänka på hvad de betyda, enär han på förband vet att de äro ingenting värda. Om ien stad finnes blott en skorstensfejare, en barberare, en bagare, viktualiehand-! lare, slagtare, skräddare, skomakare, snickare 0. S. V., eller deras antal åtminstone vore i! Möjligaste måtto inskränkt, så skulle man pål deras utseende och comfort märka att de förljenade: penningar; — detta begriper en för! ståndig man, ban ser det med sina kroppsliga ögon, — det är praktiskt, och den stora allmänheten som genom frånvaron af konkurrens nödgas betala litet mera, märker ej ens en sålan småsak. Om man från näringsfrihetens! ståndpunkt gör den invändningen att ora allt;! sotning cch rakning, bröd och kött, kläder