Aftonbladet – 1 februari 1850, sida 2

lröm, som för några korta dagars eller års nbillade och bleka lycka gifvit vemod och aknad åt ett helt lif. Hon hade just denna dag, då hon för utsättande af sina många kommissioner ilat ur od och i bod, från den ena ändan af staden ill den andra, med sin promemoria och sina oroflappar, helt hastigt sett skymta förbi sig len lefvande bilden af denna smärtsamma unglomsdröm. Den hade hejdat hennes steg midt i farten af dessa jagande pligter, och för första gången på tjugo år, förtagit hennes besinning till den grad att hon nära blifvit öfverkörd af vagnen, som förde bort denne representant af hennes hjertas minnen. Han kände ej igen den gamla mamsellen. Hennes drag hade aldrig uppfångats af hans tankar. Man kunde nästan säga att han aldrig vetat hur hon sett ut, och efter så många år mindes han ej att någon mamsell Rönnqvist funnits till. Men mamsell Fredrika kände mer än väl igen honom. Det var ett för vigtigt minne för henne att någonsin förblekna; den enda skymt af poesi och fantasi, som funnits i hennes prosaiska lefnad, hade dessa drag. Det vår dyningarna af detta oförmodade möte som nu klädde sig i bilder och tågade med välbekanta drag och friska ungdomsfärger förbi den gamla mamsellns slutna ögon. Der stod så tydligt och troget återgifvet den lilla trånga jungfruburen, i en vrå af det stora eleganta hus, der hon förnött så många år. I denna jungfrubur stod hon sjelf i sin stickade hushållskofta och sitt eviga tandkläde, med nyckelknippa vid sidan, och såg ut genom det lilla fönstret, hvilket låg åt en bakgård. Men bortom denna bakgård syntes en stallgård, och der voro hennes ögon fästade. På hvad? Jo på en ung och vacker man, en ståtlig herre med förnäma later, som red in en ung häst. Vid detta fönster hade bon drömmande och beundrande stått hvarje dag vid denna timma och sett samma syn, för att, då den försvunnit, återgå till sitt skafferi, sin spisel. Nu såg hon vidare bur hon i samma dräg! och på samma ställe satt vid ett dunkelt ljus