Cobden i Bradford. (Slut från gårdagsbl.) Jag nämnde äfven Godahoppsudden. J finnen der inemot fyrahundratusen invånare. För två eller tre år sedan uppkom en tvist på gränsen mot det inre Afrika -emellan kolonisterna och en af de vilda Kafferstammarne; förevändningen liknade dem som anfördes fordom, till ursäkt för de blodiga gränskrigen -emellan England och Skottland, t. ex. att man från ena eller andra sidan gränsen stulit två yxor och tio getter (Munterhet; bifall). Vår styrelse här förklarade krig emot: Kaffrerna; vi nödgades underhålla det med stor ståt och kostnad, och under försnillningar till ett belopp, hvarpå de sämsta styrelser torde sakna exempel. Kriget slutade först sedan vi derpå slösat två millioner pund sterling — hvarenda pence uttagen från hemlandet (Skändligt! skändligt!). Nå väl: under hvad förevändning bedrefs hela spelet? Jo, den: att kolonisterna icke förmådde värna sig sjelfva mot vildarne. Och i hvad ställning se vi dessa samma kolonister nu? Jo, sedan vi behandlat dem som våra skötebarn, företogo vi oss att skicka på dem vårt samhälles afskräde — vår fängelsebefolkning; men de förklarade sig icke ärna mottaga sändningen; de förkunnade deita för vår styrelse och vår guvernör; de trotsade den befallning han fått härifrån att låta det under H. M:ts flagga ditseglande fångskeppet anlöpa kusten; och beslöto att, i fall af försök dertill, vägra föda åt honom och vira öfriga på stället befintliga embetsmän. De stängde ändtligen för dem sina försäljningsbodar. För att icke nödgas svälta, måste guvernören begagna garnisonen till infångande. af oxar på landsvägen och låta slagta dem sjelf. Både jag och min medrepresentant för Bradford, öfverste Thompson, hafva fått oss tillsända handlingar härom, ty kolonisterna önska, att deras förfarande måtte blifva utan förvridning kändt bland de