Aftonbladet – 31 januari 1850, sida 1

TEES SÅ fv AFRO. NME MEMAIGASERAA BF pr vti finnes i Canada blott fem jernvägar, under det att rentan för diskonterade papper uppgår till 530 pet. Men kan väl någon förnuftig menniska förmås att tro att den frihet ispannemålshandeln, som endast ägt rum sedan 4849 års början, har hindrat Canadierna att långt förut anlägga jernvägar på samma gång som Förenta Staternas invånare anlade sina, det vill säga för tio till femton år sedan? (Hör, hör!) Men vi hafva äfven ,haft samma slags nyheter om missnöje i Australien och på Godahoppsudden, der vår handelsfrihet saknat all tillämpning. Vi utföra hit deras ull och olja, och i dessa varors afsättning har ingen förändring ägt rum genom handelsfrihetens beslutande. Vi hitföra ull från Australien och olja från Cap, på samma sätt som före parlamentsbesluten om handelsfriheten. Det är orimligt, det är ett hyckleri, det är oärligt, att sammanblanda frihandelsfrågan med frågan om anledningarne till koloniernas missnöje (Hör, hör! och bifallstecken). Att Canada hefinner sig i ett ganska underordnadt tillstånd, i jemnförelse med ställningen i Förenta Staterna, derom skulle jag sjelf kunna lemna intyg, i grund af hvad jag sett med mina egna ögon för flera år sedan. Hvar och en, som eger samma erfarenhet, nödgas tillstå att Canada, med sitt sätt att framskrida, kommer aldraminst femton år efter Förenta Staterna, både med hänseende till pbildning och förmögenhet (civilisation and weaHhp). Men när jag besökte Canada, stod vårt så kallade skyddsystem i fullt flor, och Canada åtnjöt särskildt skydd vid sin handel med England! — Andå led det af den nyssnämnde underlägsenheten. Men hvarföre? Det var just för beskyddets skull; derom är jag fast öfvertygad (Hör, hör! Lifligt bifall). Det var derföre att Förenta Staterna voro sjelfförlitande och sjelfstyrande, medan: Canada var beroende af vårt land och nödgades. hemta utvägarne för sin styrelse från Downingstreet ) (Förnyade bifallstecken). Men om man för ögonblicket lemnar anledningen till Canadas missnöje och hot derhän, så är det i alla fall af vigt, att vi försöka slita tvisten mellan oss och våra kolonier på ett sådant sätt, att vi förhindra återförnyelsen af den ursinniga statskonst, som lät oss förslösa hundratals millioner pund på bemödandet att bibehålla vår Tförbindelse med Förenta Staterna, den vi dock, efter: allt det blod och allt det mynt som spilldes, till slut nödgades uppoffra. Detta är hos mig en trosartikel i frågan om kolonierna. Canada, med en fem till sex gånger så stor landvidd som England, kan omöjligen för everldliga tider förblifva politiskt beroende och styrdt af England (Hör, hör!). Och def voro en nmaturstridig vidunderlighet att förutsätta annat i afseende på Australien, som i storlek går ganska nära hela den beboeliga delen af Europa, eller i afseende på Godahoppsuddens koloni, hvilken är dubbelt så stor som Frankrike; isynnerhet när dessa länder hinna befolkas, sannolikt med millioner invånare. Betraktar man frågan från det enkla oförvillade förnuftets synpunkt, så kan icke någon nödvändighet anföras, såsom skäl till ett dylikt samband för alla tider. Och huru skulle man väl då, så framt endast den vanligaste klokhet, omtanka och ömsesidiga välvilja återstår hos hemlandets och koloniernas invinare, finna någon rimlighet för ett blodigt och brodermördande krig emellan Engelsmännen här och Engelsmännen der, blott i ändamål att behålla Englands i alla fall en gång oåterkalleligt försvinnande herrskarevälde öfver kolonien? (Hör, hör l. Må man gifva våra bröder i kolonierna det fullständigaste mått af sjelfstyrelse, som de möjligen kunna begära. (Hör, bör!) Vi äro alla Engelsmän, lika mycket om vi vistas i Montreal, i Sydney, på Cap eller här i Bradford; och i vår egenskap af Engelsmän äga vi allmänt, såsom ett gemensamt arf, rättigheten till sjelfstyrelse. (Högljudda och upprepade bifallsrop.) Den grundlagliga rättigheten till sjellbe kattning, till val af embetsmän och fullmäktige, tillkommer Engelsmannen i kolonierna såväl som i kemlandet, och jag skulle misstaga mig mycket på mina landsmäns lynne, om jag trodde dem med året 1850 ärna inlåta sig i någon slags diskussion öfver kolonialfrågan, på annan grund än den hittills häfdvunna, som jag nyss omnämnt. (Bifall.) Må man alltså tillerkänna våra landsmän i kolonierna den fullkomligaste befogenhet till sjelfstyrelse! Visserligen innebär detta tillerkännande en stark afkortning på patronaget här hemma (hör, hör!); ty det innebär att koloniernas embetsmän och fullmäktige komma ati hädanefter utnämnas af Engelsmän i kolonierna. i stället för af Engelsmän vid Downingstreet. (Hör, hör! Munterhet och bifallsrop.) Och äfven j, mina herrar, få sedan mycket mera sällan läsa i vårt officiella blad sådana nyheter som att John Thompson Esq. har blifvit utnämnd till generaladvokat, på den eller den ön på andra sidan jordklotet (munterhet), el!er att John Smilh Esq. har blifvit befordrad till guvernör på ... någon möjligtvis ännu mer alägsen ort. (Munterhet.) :JS kommen sannolikt att sakna denna läsmng, af den orsak att kolonierna skola sjelfve ombesörja utnämninsen af sina embetsmän, men också tillika ... sjelfva afisna dem. (Högljudda bifallsrop.) l Envisens j åter att här tillsätta tjenstemän för kolonierna och att begagna det sålunda bibehållna patronaget, för att uppmuntra edra gunst-s! ingar och anhängare här hemma, så följer ovil-e torligen ett ting al två: antingen att j må-s! ten sjelfva aflönpa de utnämnde, på sätt som!n wu sker till stort belopp, genom edra årliga st inslagsröstningar i parlamentet; eller ock, ifallln colonisterna sjelfva löna de härifrån ditsända)B ;mbetsmän, att kolonisterna ändå få mynteto lertill ur edra fickor, på något annat sätt.ls! Munterhet och bifall.) Det ligger i er makts! tt upphäfva eller nedsätta tullen på tå, socker, si vål, litterära produkter ochen stor mängd lfc ndra nödvändigheisvaror, genom att minska si tatarsiaorffarnat man Afa fana rn I : 3 a KR RR