Aftonbladet – 29 januari 1850, sida 2

vspenbröder, den han om ett pair år väntade till Karelen, från Sveaborg, der han nu tjenstgjorde; och de båda älskande måtte säga hvad de ville, bedja, gråta och knäfalla så mycket de ville — gubben var och förblef obeveklig. De älskande måste skiljas. Men det är ju onaturligt att så der hbestämma öfver sina barns öde, utan att rådfråga dem sjelfva, yttrade Schröderheim. Det medges, genmälde kungen, och jag är derföre icke den, soma bryter stafven öfver de unga menniskorna för hvad de nu gjorde. Liffman enleverade sin sköna och förde henne till Savolax, der han äfven hade en landtegendom, och der han lät formligen viga sig vid Clara, i närvaro af fyra personer.n Och Fiandt fick ej rätt på sin dotter? Nej; han var gammal och krympling, samt utan alla pekuniära medel till att göra någon upptäcktsresa. Clara var och blef förlorad för honom och han grämde sig bittert öfver att hon, den sköna och glada flickan, hans ögonlust och högsta skatt, blifvit ett förförelsens offer, ett otacksamt, onaturligt barn. I sanning, inföll Schröderheim, då: kungen här gjorde ett uppe å!l, är det icke en sann själsnjutning att höra Ers Maj:t berätta. Jag skulle kunna tillbringa ett heit dygn sålunda, utan att finna det längre än en timma; dock tager jag mig underdånigst den friheten anmärka, att jag ännu icke funnit något brott så stort, att det kan förtjena . .. ,Vänta då, käre Elis; det kommer nu. De nyvigdas sällhet blef af kort varaktighet, ithy art den tiden nalkades, då den unge Liffman åter icåste infinna sig här i Stockholm. Hvarr han icke förde sin unga maka med sig hit, är mig alldeles obekant — alltnog — han lem-. nade benne qvar i Savolax. I början lärer han dock hafva skrifvit flitigt och sändt henne tillräckligt att lefva af; men månad efter ninad förflöt, utan att hon såg uppfyilas det fte han så ofta gilvit henne, att snart återomma. Emellertid blef han, som du mins, utnämnd till legationssekreterare i Pomern och fresta dit om sommaren år 1771.