Aftonbladet – 29 januari 1850, sida 1

Ikalla sjelf, i fall hon någonsin blir det: oci aldraminst har hon, vid så unga år, någor rättighet att välja plats eller lefnadsyrke, hels så länge personer finnas, hvilka både af plig och intresse välja och bestyra för henne.n Janx, sade grefvinnan Umanoff i den mes sarkastiska ton; det är verkligen rörande at se med hvisket intresse den faderoch mo derlösa flickan i detta hus omfattas. Riksrådinnan och hennes döttrar kastade hvar sin ljungande blick på Clara, riksråde deremot en blick fullaf medlidande; men der unga flickan märkte ingendera, ty bon höll sina ögon nedslagna mot den turkiska mattan, hvars mångbrokiga rosor hon döck icke såg för destora tårar, som i detta ögonblick skymde ögonens glans, Store Gud!, suckade hon för sig sjelf; kan då ingen makt rycka mig ur detta hus? I detsamma yttrade riksrådet: Ingalunda är det min mening, fru grefvinna, att Clara skall fortfarande förblifva i vårt hus; jag eudast vill behålla henne så länge, tills jag åt henne hinner anskaffa eu i allo passande plats. (Guvernant skall hon dock icke biifva; ty — en gång för alla — jag, hennes förmyndare, vilt det icke. Emellertid kan både Clara sjelf, och ni, min grefviuna, som så godhetsfullt intresserar er för henne, med säk:rhet lita på att jag skall skaffa henne en pas sande plats. Det torde blifva svårt för er, herr rviksrvåds, yttrade grefvinnan Umanovff, such, tillade hon md illa dämp.t skadefröjd, mi torde icke utan mycken fägnad mottaga den underrätteisen, att man på förhand förskonat er från be sväret med fröken Mentzer. Då jag nyss frågade henne om hon ännu fromhärcdade 1 sin föresats att gagna mad de kuvskaper hon förvärfvat, var det biott för att pröfva henne Men nu kan jag säga att hon behöfver det icke, ty en lyckligare lott, än den att kondiionera, är henne troligen beskärd. Till en början flyttar hon upp till mig, och det genast, från detta ögonblick. I Till er! ropade riksrådet. Ahl jag är