Aftonbladet – 28 januari 1850, sida 2

-— —— — skilda audiensen, hvarom ni på couren hos drottningen så ifrigt anhöll. Grefvinnan tackade med en djup nigning. Ni sade mig, fortfor Gustaf, att en förfärlig hemlighet ligger härunder; en hemlighet, som skall kunna störta en bland mina utmärktaste statsmän; och, ser ni, innan jag ville veta denna hemlighet, ville jag först veta om den unga flickan vore värd, alt man för henne gjorde så mycket buller. Pröfningen är nu gjord och har utfallit till hennes fördel. Ar hennes rätt på något sätt förkränkt, så lofvar jag att hon skall få upprättelse, foi de gentilhomme! Besynnerligt! tänkte grefvinnan. Rättvisa är ju och förblifver rättvisa, huru man än vänder sig. Om nu flickan ej varit utrustad med så stora själsgåfvor och följaktligen gjort mindre intryck på monarken, så hade han låtit henne förblifva hvad hon nu är, offer för den svartaste nedrighet. En sådan kunglig rättvisa kan jag icke förlika mig med. Under denna tankemonolog hade grefvinnan åter fått sigte på sin son,jemte Clara, och vinkade dem till sig. Gustaf III lemnade dem nu och straxt derefter begåfvo de sig bort från den strålande och bullrande maskeradsalen. Vv. ) Såväl inom enskilda familjekretsar, som i större och mindre sällskapscirklar, utgjorde, under flera derpå följande dagar, den obegripliga tyrolerflickan på sista maskeraden ett af de väsendtligaste samtalsämnena. Man undrade storligen, undrade först och sist, hvad det kunde vara för ett fruntimmer, som till så oerhörd grad lyckats fängsla Hans Maj:t Konung Gustafs uppmärksamhet; ty så länge och uteslutande hade de aldrig sett honom sysselsätta sig med en och samma person. Man gissade på en mängd af de älskvärdaste damer inom huvfvudstaden: Var det fru Schröderheim? Nei, dertill var tyrolskan för liten. Var det fröken Pella Höpker? Ingalunda: äfven hon var af en resligare vext än tyrolskap.