Aftonbladet – 28 januari 1850, sida 2

Snart talades dock om den underbara, afundsvärda maskens kostym: man sade att hon beständigt varit i bamn och häl åtföljd af en herre i kosackdrägt, samt en, som det tycktes, äldre dam, hvars kostym man beskref helt och hållet lika med grefvinnan Umanoffs. Clara både rodnade och bleknade. Hon visste icke hvad hon skulle tänka. Kunde väl hon ..O, nej, nej! Bort med hvarje sådan förmodan! Flera herrar kunde ju vara klädda som grefve Alexander, flera damer som grefvinnan Umanoff. Van att aldrig våga yttra ett ord, så vida ingen tilltalade henne, fortfor Clara att tyst afhöra samtalet mellan mor och döttrar. Hon skulle dock för allt i verlden icke velat föriora ett ord deraf; tvärtom slukade hon begärligt hvarenda stafvelse, ty det blef henne allt mer och mer intressant. Det kan dock icke blifva omöjligt att i längden få utredt hvem den hemlighetsfulla tyrolskan var,, yttrade fröken Hedvig. Hvad är det väl i verlden, som i längden blir doldt, huru stor möda man än gör sig, för att väl bevara en hemlighet? Deri har du rätt, svarade fröken Albertinz2, och då det på hela maskeraden icke fanns mer än en enda tyrolska och en enda kossack, så ... Clara, som stod och höll ett nålfat af kristall, hvaruti kammarjungfrun lade de knappnålar, dem hon plockade ur fröknarnes kläder, blef, vid yttrandet om den enda tyrolskan på hela maskeraden, så bestört, att hon fällde nålfatet i golfvet. I samma ögonblick könde hon ett hårdt slag på sin axel och hörde en åska af skarpa bannor. Det var den sjuttonåriga fröken Hedvig, som hade gifvit henne den handgripliga tillrättavisningen; men åskan förorsakades af både mor och döttrar, som förenade sig i en högljudd trio, för att öfver den slarfvigan, den odugligan, den nodrägligan flickon niösa sin vredes skålar. (arte fölier )