Aftonbladet – 26 januari 1850, sida 3

tillägga med Den Conservative, att för sjelfva presten är statskyrkan absolut nödvändig, om han skall kunna bibehålla sig i den allmänna aktning, som gör honom skicklig att uppbära kyrkans höga värdi.hetp. Man vet neml., hur det är t. ex. i Amerika, huru föraktade de stackars presterna der äro, blott der före, att de måste nöja sig med den ringa äran de hafva att påräkna af ett troget och nitiskt vandrande i sin Mästares ärende; man vet, hvilken brist der är på allt kyrkligt lif, emedan de sakha de för kyrkans inre lif så nödvändiga biskopsembeternax. Huru lyckliga äro deremot icke vi! Med hvilket interesse omfattas icke alla kyrkans angelägenheter, klerici och laici täfla i nit! Hvilka väckelser förspörjas icke i vår kyrka, hvilka lifsförnyelser strömma icke oupphörligt från den ena församlingen till den andra! Och bördsoch penninge-aristokratien sen: skulle vi väl här i Sverige kunna vara rätt lyckliga, om vi icke någon gång solade oss i skenet af denna höga känsla af sjelfständighet och eget värde, som alltid skänkes af medvetandet, att kunna uppbära den stora bördan af månghundraåriga anor, eller af ulltjemot fyllda kassakisor? Och huru skule det gå med konungamak:en och lagarne, om dessa samhällenas regulatorer icke hade sin manation i Byråkratien, om vi icke hade ett militärstånd, som just genom sin isolering från sanshället kan med så mycket större opartiskhet, så mycket högre insigt i förhå!landerna lägga sitt skarpa vapen i vågskålen, när den vill luta? Och hvem skall slutligen icke finna sig fullt öfvertygad af den djupa sanningen i Den Conservalives resonnemang rörande privi!egierna? Huru skulle någon kunna neka, att icka äfven privilegierna äro ett egande, ett besutande, och att de till följe deraf stå under eganderätten; att emedan sålunda den eller den vid lägligt villfälle varit i stånd att förvärfvar sig och en god tid bibehålla det eller det, så rör det oss icke, om förvärfvet möjligen skulle vara till andras förfång; vi behöfva endast veta, att det för närvarande eges, och så tänka på vårt 7:de bud! Det är klart, att det att ega och hafva rätt att ega äro fullkomligt enahanda: det är blott en förvirring i begreppen, när man särskiljer dessa tvenne.