Aftonbladet – 26 januari 1850, sida 2

Irycktes af döden, tog jag dig med till Sverige. emedan du var alldeles värnlös. Gud är mitt vittne att det icke var för att göra dig olycklig, hvilket dock blifvit händelsen. Emellertid skall det icke alltid blifva så. Jag skall ifrigt arbeta på att bereda dig något bättre än hvad du nu har; men konditionera skall du icke. Jag vill icke det., Clara suckade. Hon såg föga tröstad ut. Tyst! återtog riksrådet. Min hustru kommer... Jag hör ljudet af hennes klackar... Fort härifrån! Flickan försvann hastigt genom tapetdörren. ni. Det var verkligen riksrådet Rosenbjelkes kärälskliga fru, som nu inträdde. Hon var ett litet fruntimmer, med mörka, skarpa anletsdrag ech med ett utseende, lika hvasst och obehagligt som den röst, hvarmed hon uttalade ett korrt: God morgon!, pGod morgon, min vän!, sade riksrådet vänligt och skyndade att framsätta en ländstol, i det han tåligt afvaktade den storm, som nu komma skulle och som, icke utan något särdeles besynnerligt, skulle kunna uteblifva. Riksrådinnan satte sig pustande. Hur må du och barnen ? frågade riksrådet, mera som det syntes för att hafva något att säga än af verkligt intresse. Hans blida gemål tycktes ana det och svarade derför i sin mest vresiga ton: ,Hur jag mår kan just vara detsamma; men barnen stackare ... Här började faderskänslan göra sig gällande och riksrådet inföll med verkligt bekymmer: ,Huru då? Aro de sjuka ? Åh nej, svarade den med sina älsklingar ytterst klemiga modren; icke just egentligen sjuka. — men — då jag för en stund sedan