Aftonbladet – 26 januari 1850, sida 2

ammarpigans parti förrän han får veta hela akens sammanhang. Den saken intresserar mig föga, genmälde Rosenbjelke i likgiltig ton; jag kan väl tro, utt hennes förbrytelse var stor. Jo, det kan du tro. Förestall dig, att i vattenglaset, som stod utmed Ailbertinas säng, var ett granbarr... hvad tycks? Ett granbarr ett vattenglas. Jag såg det med egna ögon. Också döpte jag jungfru Stinas hufvud dermed, ör att afkyla svedan efter örfilarne. Riksrådets ansigtsmuskler ryckte; men han ade band på sin vedervilja och ieg, hvilket yck var hans bästa råd. Men nu till något annat, återtog den barska frun. Jsag kom egentligen hit för att tala med dig om en annan sak. Du vet att grefvinnan Umanoff, som bor här i vårt hus, har varit opasslig under några dagar. Ja, jag hörde det af sonen, grefve Alexander, som reste bort i går. Reste han bort? Och modren är sjuk. Ja, han sade att angelägna affärer kallade bonom till landet på några dagar. Reste han bort och biir borta några dagar? Ja så ... Ja, se då kunde det möjligtvis ... Hvad är det du menar, min vän? Jo, ser du, Rosenbjelke, grefvinnan Umanoff, som jag för ingen del i veriden vill stöta mig med, har skrifvit till mig en den aldraartigaste biljett, med anhållan att Clara, det der sjäpet, som du dragit bit ifrån Finland, skall få hålla henne, grefvinnan, sällskap i afton, medan vi äro på maskeraden., Nå — jag ser icke hvad som kan hindra det, genmälde riksrådet, xeftersom den stackars flickan inte ändå får följa med oss.n ,Följa med oss? Jo, jag tog mig icke annat före än att draga en sådan der med mig ut i stora verlden!h Jag tror icke du skulle 12 skam af henne;