Aftonbladet – 26 januari 1850, sida 2

sick igenom flickornas rum fann jag Hedvig iggande och vändande sitt vackra hufvud af och an på örongottet, med en min som oroade mig. Hon hade sofvit oroligt, emedan hon, vid det hon somnade, hade läst i en ohygglig roman, som gifvit henne elaka drömmar. Jag stoppade om henne och bad henne ligga ännu en timma och söka till att sofva litet mera, för att stärka sig till aftonens maskeradbal., Och Albertina ?, frågade riksrådet. Albertina fann jag uppe och klädd i sin morgzondrägt, men så upprörd, att hon måst taga in nervdroppar. Hon hade nyss gifvit sin kammarpiga ett par dugtiga örfilar och det hade angripit denne till den grad, att hon mådde illa deraf.n ;Hvad?... En sextonårig flicka utdela stryk? Det anser jag högst opassande och jag villicke att sådant skall ske.n Vill icke? ... hvad?... du vill icke! Nej, det förstås .., ty du, du ville nog att tjenstfolket här skulle vända upp och ned på hela huset, om det lät sig göra. Gud bevars, nog vore det trefligt om alla vore som du! Kära ni och söta hon... Ja bevars... och för öfrigt ingen respekt, ingen lydnad. Men se det sker icke i mitt hus; det har jag sagt en gång för alla; och jag håller mina döttrar räkning för att de sätta sig i respekt hos tjenstfoiket, som är och förblifver ett pack så länge verlden står., Men, min kära Emerentia, nog klär det en matmoder, aldrahelst ett fruntimmer af börd, bättre att med saktmod rätta sin tjenarinn2, än att så der... Vet jag visst!... Saktmod hit och saktmod dit! Jag undrar just hvad men uträttar med saktmod mot tjenarne? Jo, att de vilja bli ankamrater med sitt herrskaop, såsom fallet är med dig och Lindholm, det gamla skräpet. — För öfrigt är? det icke värdt att hans nåd tar