Aftonbladet – 26 januari 1850, sida 1

och be kenne komma hit med den der tyska boken, i hvilken hon plägar läsa för mig. Enda utvägen att någon gång få öfva hennei tyskan, är att smyga in henne här, någon morgon; men, som dessa par timmar äro de enda jag kan få tillbringa i milt rum, måste j:g alltid, då jag vill vara ehsom med Ciara, göra mig sjuk för alla besikande.n Ja, jan, sade betjinten. Ezentligen Ian hans nåd icke disponera någon tid; ty från åtta till tio är här fullt upp med supplikanter, ceh sedan taga hennes nåd och embetsgöromålen hans nåd så väl i anspråk, att ingen minut blir öfrig.n Så är det; men gå nu, kära Lindholm. Den förtrogne tjenaren gick och några ögonblick derefter inträdde en ung, snyggt men 3st-. terst tarfligt klädd flicka; dock icke genom den vanliga dörren, utan genom en liten tapetdörr. Den unga flickan var, ehur en omisskärnelig prägel af sorg och betryck hvilade öfver hennes ansigte, skön ända till förvåning. Hennes likhet med riksrådet var så märkbar, att den frapperade redan vid första ögonkastet. Då hon hunnit in genom dörren, starnade hon der och neg djupt, med nedslagna ögon. God morgon, mitt barno, yttrade då riksrådet i en vänigt uppmuntrande ton. Kom närmare och stå icke der på så långt håll.n Flickan framträdde några steg, men stonnede åter. Se sån, sade Rosenbjeike, leende: bom bit Clara cch helsa beskedligt. Jag är iu icke farlig ? Nej, vid Gud!s utbrast bon rörd, fattade hans band, som räcktes henne, och tryckte sina läppar derpå, i det hon upps!og de bimmelskt sköna ögonen. Vore alla som riksrådet .. . Hon stannade och talade icke meningen till slut. ;O! suckade helt tyst den arme fadien — ty Rosenbjelke var bennes far. O, alt jag icke kan få sluta henne till mitt biöct och kalla henne min dotter!