BLANDADE ÄMNEN. Trogna tjenarns kraft är bruten. Hyad han var, han är ej mer. På den dag, som är förfuten, Skumma ögat återser. Annu menskorna ej fatta, Att ett djur har själ, som de ; Derför ringa de oss skatta, Föga våra känslor se. Fåfängt söka vi oss röja Med vårt öga, med vårt ljud: Menskan ser ej, att vi höja Ofta blick och suck till Gud. Köld och hårdhet djuret finner Såsom lön för lydnaden — Lyckligt, lyckligt, em det vinner Dock en enda mensklig vän. Denna lycka fick jag smaka: På min lott en herre föll, Som, näst efter barn och makes, Af den trogna hunden höll. Derfö: om min herres bästa Höll jag sträng och vaksam vård, Hvarje illasinnad nästa Dref jag från hans hus och gård. Ömhetsprof åt djuret gifvet Af en menniska — det käns! Derför har jag vågat lifvet Med en kärlek utan gräns. Så en natt, då tyst sig smyger Kring vår knut en bof med knif, Dristigt i hans hals jag flyger, Räddande min herres lif. Ren i kärlek, jag försakat Ögontjenstens lumpna lof: Öfver barnen små jag vakat, När den trötta pigan sof. Men då jag, när skriket böres Ifrån strömmen, rusar opp Och igenom skogen föres I ett störtande galopp. Hinner fram, i vågen rusar, Förrn min herre halfvägs är, Och vid lif, fast strömmen brusar, Sonen upp på stranden bär, Springer till min herres möte, Ödmjukt kryper kring hans fot — Lyfter han mig till sitt sköte, Tar mig som en menska mot. Barn och maka tecksamt falla Kring min hals — hvad ömhe:sgärd! Jag blef älskad utaf alla, Och min lefnad något värd. Hunden borde jemte ila På sin herres vandringståg. Gick om qvällen herrn till hvila, Hunden vid hans fötter låg. Död är herren nu. Försvinna Vill också hans trogna slaf. Någon afton skall man finna Honom död på husbonds graf. Afven djurets hjerla lugnas, Sänder tacksam dödssuck opp Till sin Gud, fast det ej hugnas Utaf evighetens hopp. Sylvester.