Aftonbladet – 24 januari 1850, sida 2

att fånga hundradetals hjertan cjag har intet ögonblick betviflat er beredvillighet att gå mina önskningar till mötes, helst ni redan med så mycken artighet beviljat den största jag kunde yttra till er, den att ni skulle åter bli svensk, eller rättare, frnsk undersåte, såsom ni varit från begynnelsen, samt sedermera den, att genom er närvaro öka glansen vid mitt hof; ty det är med verklig stolthet jag v t mig hafva från ryska kejsarehofvet förvärfvat en sådan skatt. Ers Maj:t är alltför nådig mot sin underdåniga tjenarinnan, genmälde grefvinnan, nigande ännu djupare än förut. Hade jag femton år tillbaka, skulle jag måhända blifva fåfäng ötver ett sådant yttrande af min konung; nu, deremot, kan jag ej annat än blifva tacksamt rörd. : Jag förstår, min grefvinnax, återtog kungen, ni alluderar på er skönhet, som ni, enligt er egen blygsamma mening, påstår vara försvunnen. Tro dock, när jag försäkrar, att hvarken de flydda decennierne eller den der långe Adonis derborta (han pekade på den unge Umanoff) utgöra något bevis på att alla edra rosor flyktat, ännu är der mycket qvar af yttre tjusningsförmåga, och ni skall ständigt förblifva tjusande; ty ni vet ju, min grefvinna, att snillet å!dras aldrig.n O, om den satsen är sann, hvilken lycka! för Sverige och Finland! utropade grefvinnan, hvilken verkligen var på sednare åren lika omtalad för sitt snille, som hon förut varit det för sin skönhet. Lycka för Sverige och Finland? utropade Gustaf. Jag förstår icke . . .) . j Acky återtog grefvinnan i det hon såg upp med en vacker blick påtagligen ämnad att göra effekt, pom det är sant att snillet aldrig åldras, så hafva dessa länder den lyckligaste framtid att motse, ty Ers Maj:t blir då så gammal som Methusaler. Om kungen smälte detta krassa smicker, veta vi icke, allinog att han med samma bevågna leende återgick till samtalets utgångspunkt. Kunde ni icke föra den unga-fröken med