Aftonbladet – 23 januari 1850, sida 4

ion lemnat spår efter sig. Man igenfinner der Sla-I. vonernas kral eller kralo (konung), Nygrekernasli olopaido (narr), Persernas mol (vin), ete. Men detl., gnaste är att de civiliserade nationernas ordböcker medvetet gjort åtskilliga lån från zigenarspråket. Så t. ex. äro orden hoax (puts) och hokus-pokus knep, taskspeleri) efter all sannolikhet äkta zigensk2. ) d Ännu flere zigenar-ord finnas iromanen Tre Fruar i Småland,, Del. III) Bibehållande detta sitt urspråk, föga modifieradt af ungomålen i de många särskilta länder, dem zigei arne besökt, hafva dessa besynnerliga flyktingar från sanges stränder, med förvåning och afsky bemötta F uf alla nationer, efter hard genomströfvat hela Eu-!g opa, särdeles Spanien, Böhmen, Ungern och Ryssand. Irrande från den ena flyktiga bostaden till den andra, ingenstädes finnande ro, likasom för evigt JE dömda af ödet till samma förakt, elände och förbannelse som i deras hemland, hafva de slutligen!g framträngt i det nordliga Europa, der de talrikast, träffas i England. I Sverige kallas zigenarne af allmogen vanligen 45 fattare — en förvridning af tfartarer — eller ock skojäaren — — — — — — — — — Slutligen fann regeringen det vara nödvändigt att sätta en gräns för detta ofog och ålade dem vid strängt straff att bosätta sig och upphöra med sitt kringstrykande lif. Stammen var således lifdömd, ty att tvinga en nomadhord till bosättning, är att utrota den, demoralisera och förstöra den bäde i lekamlig och andlig måtto. Det finnes sådana urfolk, som lika litet låta förena sig med de bildade, som det är möjligt att plantera en tall midt i ett blomsterland: den skulle förgås och med sitt barrfall döda all vegetation omkring sig. Nomadmenniskan är skapad för de vida landsträckorna, dit ej civilisationen trängt sig, liksom tallen är skapad att stå i de stilla skogarne, utan annan vård än naturens. Zigenarne blefvo i mån af deras böjande urder lagarne allt mera illa kända, afskydda och hatade, ty numera ströko de väl ej i skaror, men de få sällskaper, som vandrade, gjorde mera bekymmer än hela horden förut. Det finnes intet folk, som ännu bibehållit en gnista af nationalitet eller åtminstone stamförvandtskap, hvilket ej har sin sagokrets om en försvunnen storhet och en slocknad ära. Många gamla sägner förvaras bland zigenarne om deras ursprung och fordra öden; de äro dock så uppblandade med sednare tillsatser och iklädda ett så underbart och fantastiskt bildspråk att det vanligen är svårt, ja nästan omöjligt att i dem afskilja hv.d som kan förtjena forskarens uppmärksamhet såsom en qvarlefva från fordna tider. Onkel Adam berättar i ett af sina arbeten följande saga, den vi taga oss friheten att anföra: Långt i öster ligger ett land, der bäckarne sorla och fåglarne sjunga och fjärilarne dansa i den varma luften; men allt är guld och ädelstenar, och sjelfva de små fåglarne äro af safir och smaragd, och de minsta kryp, som flyga, glänsa som silfverstjernor i gräset. Det var ett rikt land, och en mäktig kralo (konung) rådde deröfver, och hans folk, rikt och lyckligt, vallade sina hbjordar på: de vida slätterna och bodde i hyddor vid palmernas fot. Det var ett underligt land, ty öfverallt kunde man tända eld, öfverallt sprang der en låga fram, då man ville dyrka Gud, som salt menniskorna i det unterliga herrliga landet, och alla lefde i frid med hvarandra och älskade hvarandra som bröder. I det landet fanns ett djur med ett rödt horn midt i pannan, och flygande drakar, som bevakade guldet i bergen, och ett träd, som stod uti dödens dal. Dödens dal ligger mellan bergen, ett ödsligt, gråsvart djup, dit ingen lefvande träder utan att dö. Midt i dalen står ett himmelshögt träd med blad, som se ut som dragna dolkar, svarta ofvanpå och hvita inunder, och med en frukt, som liknar dödskallar, som sitta nickande på hvarje qvist; och hvarje sådan irukt, som mognar, faller af, och då den når marken, krossas skalet och ett gulbrunt doft sprider sig som ett lätt moln öfver dalen, och vinder för detta doft utöfver länder och haf, sakta strykande utmed jordbrynet, och då utbryter der pest och digerdöd bland menniskor och djur. Men folkets mäktige kralo fruktade Gud och hade elden brinnande i tempelgården både natt och dag och bad för sitt folk, så att doftet från dödens dal gick högt öfver deras hufvuden cch skadade dem icke. Så lefde de i många tusen år, säger sagan, och vattufloder förhärjade all verlden, och gräshoppor förtärde allt grönt på marken, och pesten flög gulblek och släckte lifvets ljus hos tusende sinom tusende; men i det lyckliga landet lefde Sintes stamfolk i fred. Men då intog högmodet folkets kralo, och han ville bli dyrkad som Gud sjelf; och han byggde sig ett slott med smaragd-murar och ametistpelare och tak af onyx på det högsta berg, och byggde sig en thron af guld, hvars himmel skimrade af demanter och härmade solen, i det den sken öfver allt landet. Och den heliga elden slocknade. Då blef Gud vred, och se, der föllo tio dödshufvuden till iorden i dödens dal, och det gulgröna doftet strök öfver landet och menniskorna föllo hoptals döde neder. Då gick folket till konungen och sade: Kralo, kralo, bed för oss och offra som du fordom gjorde, på det att doftet ur dödens dal må gå högt öfver ditt folk! Men kralo offrade icke, bad icke, ty på den gyllene thronen, i skenet af demant-himlen, satt han död af pesten, och den tunga kronan låg fallen neder från det hvitblekta hufvudet, der det vida skägget var förbrändt af förbannelsens eld. Som bin var Sintes folk troget sin konung, och nar han dött och kronan fallit, skingrade det sig i små svärmar, som drogo ur sitt herrliga land, der ångorna från dödens dal slagit sig ned och dödade allt lefvande: växter, djur, menniskor. Och de små svärmarne valde sig konungar och gingo ut i verlden; men ingen, ingen fick behålla stamlandet: det ligger ännu öde och dödt mellan bergen i det okända fjerran, ty det enda samma trädet har skjutit rotskott, och der och hvar står ett lika träd med det, som förr stod ensamt i dödens dal, och landet är öde. Och när någon främling från bergen i ett fjerran blå ser någonting stråla som en stjerna öfver den öde slätten, der endast der och hvar ett giftträd står och hviftar med sina svart-hvita dolkar för den sakta qväfvande vinden, då varnar honom hans ledsagare: Gå ej dit, det är ett dödens land! Men går han ditner, återkommer han aldrig, utan hans ben bli qvar och blekas af solen bland tusende andra, som gått före honom. Men den glänsande stjernan han sett, och regnbågens skiftning der långt borta är ej annat än kralos herrliga slott med sin demanthimmel, sina smaragdmurar och pelarrader af ametist. Men kralos benrangel sitter ännu på sin gyllene thron och hans tusende tjenare ligga på jorden vid havs fötter. Biografien öfver Er. Dahlberg (efter A. Fryxell och J. Ekelund), samt C. A. Agarehs afhandling om inskrifter i lefvande träd, afsluta F. B. för denna gång. Den sistnämnda l e d Oo OR FA ve mn JK JR BR RA Bi AN KA AA KR AR ON h — tr CM k-— bt Jr J pr TN KN f— -— br C— RR ÅH LR AA pA — KR — HV KF —ÅA ft KR BR RR KK -— V— Jr Ar Zn DR ke FR BR SR ke Vr AA ka AR mm DT Mr — . -—— a am sms mn VA MM mm ÅN mm Åå — AA ) Borrow. Det s. k. romani(eller romanska) språket — I benämningen härleder sig från ordet roma, som hetvydar do älta da dugliga männernas kast —