Aftonbladet – 23 januari 1850, sida 3

ANM oe VVE BJUV HVIDv VV MIV99 IVA FREM: MYNDSA uppenbarelse om det berådda modet att skada göra måste aktor åtminstone tagit från helt annat håll än ransakningsprotokollen, ur hvilka ock aktor ej gittat med en enda anförd omständighet styrka sitt påstående om mitt berådda mod att skada göra, hvarföre han ock i allmänna och sväfvande ordalag endast helt flyktigt vidrört detta kapitel. Protokollen upplysa deremot tydligen att jag alls icke med något berådt mod att skada L. eller någon af hennes husfolk, tvärtom i bästa afsigt att bjelpa henne i hennes nödställda belägenhet vidtalat hustru Hellman att låta L. på min bekostnad få hos H.innebo till dess L. förskaffst sig ännan bostad äfvensom att jag äfven vidtalat H. att vårda och på min bekostnad sy lintyg åt Hellmans minderåriga barn, hvilka efter ett vittnes — berörda Hellmans — utsago till den grad voro vanvårdade att de voro rypande af smuts, såsom semma vittne sig uttryckt. Denna min välvilliga afsigt har af ej mindre än fem afhörde vittnen nemligen: murarearbetaren Blomberg, enkan Bjurling, gesällen Wettergren, hustru Hellman och enkan Björk blifvit vitsordad, hvadan muppenbart är att jag ej drifvits af något bat eller hämdbegär till L. och henves folk utan att de dem tilldelade örfilar blifvit gifne, såsom ock af flere vittnens utsago är intygadt först då den erbudna bhjelpen möttes med förakt och trots, då jag efter föregången ordvexling, som ock af vittnen är bestyrkt, i häftig sinnesretning och alltså i brådskillnad utdelade de kindpustar som enligt hvad här ofvan blifvit anfördt ligga mig till last och derför jag ej vill undandraga mig laga ansvar. Någon den ringaste anledning om af mig förut fattadt uppsåt söker man förgäfves i protckollen. Sedan aktor v. hbäradshöfdingen de Berg, efter hvad jag sålunda tydligen tror mig hafva visat, uppställt falska och ogrundade premisser, miste ock den konklusion han deraf drager, d. v. s. hans yrkande det jag skulle gjort mig skyldig till straff enligt 20 kap. 1 8 missgerningsbalken och kongl. förordningen den 20 Jan. 4779 vara falsk, hvarföre jag till alla delar bestrider hans yrkande i berörde afseende. Beträffande derefter aktors yrkande att jag skulle kännas skyldig ersätta en af Fröberg begagnad och under uppträdet skadad huggare med balja och axelgebäng emedan jag innebaft desse persedlar och dem i poliskammeren, då förhör i detta mål der bölls, aflemnat, så, enär ej ringaste anledning är att jag under uppträdet dem från F. tagit, uten tvärtom vittnet Gosselman intygat, att sedan patrullen på gården kommit i handgemäng med en dit inströmmad folkmassa, som sökte afstyra ytterligare fortsättnirg af det mot mig af patrullen föröfvade våld, samt ait vid början af detta uppträde F. haft sin huggare i behåll, denna ef vittnet efter slutadt tumult blifvit funnen liggande på gården kopviken och utan slida samt af vittnet till mig aflemnad samt gesällen Häcking omvittnat att han, som inne å gården till en del åsett min af patrullen ågångna misshandling och derifrån begifvit sig till badarmästaren Lundgren för att anmoda honom förbinda mina sår, vid återvägen från denne å Nytorget mött koiporal F., som då i vredesmod af sig rifvit sitt axelgehöng och detsamma på torget från sig kastat under yttrande: har jag mistat huggaren, så kan jag ock vara af med det här, hvilket gebång af en yngling vid namn Carlström blifvit från torget upptaget och genom honom kommit i min värjo; — så är häraf klart att jag ej baft någon del i skadandet af berörde persedlar, deraf sjelfva huggareklingan ej kunnat rakböjas utan att afgå, bvadan jag i allo bestrider berörde aktors yrkande, som jag anser med mera fog bort riktas mot Fröberg. Sedan hr stadsfiskalen och v. häradshöfdingen de Berg på så sätt mot mig utgjutit all sin stränghet, hade han, då turen kom till mine vederdelomän, endast mi!dhet och försonlighet att dem erbjuda. Sålunda yrkar br de Berg å korporal Fröberg, som dock är förvunnen till ett brott af gröfsta våld, endast en extrajudiciell bestraffning, och enkan Lindvall samt stadssoldaterne Jansson och Öhman måste aktor anse hafva vid åklagade tillfället sig i allolagenligt förhållit eftersom aktor å dem ej yrkat ringaste ansvar. Då efter hvad upplyst är korporal Fröberg cch stadssoldaterne Jansson och Öhman på evkan Lindvalls reqvisition och sedan hennes borgarebret till vederbörande befäl, såsom säkerhet för hennes reqvisition, blifvit aflemnadt samt berörde patrull erbållit ordres att afstyra det våld som i oftanämnde egendom JM 46 vid Nytorget skulle föröfvats, samt att, om så erfordrades, våldsverkaren arrestera, infunnit sig i min bostad och utan att vara klädda eller bevärade på sätt för patrull föreskrifvet är, enligt trenne sammanstämmande vittnens, — nemligen enkan Bjurling, pigan Nyman och sejlaren Hellman — berättelser inträdt i det rum jag mig då befann och utan att yttra ett ord om ändamålet med deras ankomst eller mig på något sätt tilltala nalkats mig, hvarvid Fröberg, utan dertill från mig gifven ringaste anledning, med blankdragen huggare gifvit mig ett hugg i hufvudet hvaraf blod flutit och hvars närmare beskaffenhet synes af det af mig ingifne läkarebetyg, samt vidare genom sammanstämmande vittnesmål är intygadt att jag härefter med minst tvenne slag, hvartill äfven blankdragen huggare af F. begagnades, blifvit under det patrullen våldsamt förde mig utföre trappan från berörde rum, misshandlad, så ock då dertill genom vittnesbevisning jemväl är utrönt att sedan jag af patrullen på så sätt blifvit släpad från besagde rum och nedförd på gården, der jag, efter hvad jemväl af flere afhörde vittnen är intygadt erbjudit mig att godvilligt följa patrullen till arrest, jag ytterligare blifvit af patrullen misshandlad, anser jag, i motsatts mot aktor, detta Fröbergs vildsinta och våldsamma förfarande mot mig i det hus hvarföre jag är värd, ej med någon exirajudiciell bestraffning, helst denna troligen med all mildhet kommer att appliceras, kunna försonas, synnerligast, som Fröberg redan 4839 blifvit antagen till stadssoldat och från denna tid kontinuerligt varit vid stadsmilisen anställd, i följd hvaraf han ock bordt veta att det bonom åligger att afstyra men ej utöfva våldsamheter och att de vapen, som af hans befäl blifvit honom satta i händerne, ej blifvit honom gifna för att dermed öfverfalla fredliga medborgare utan för att värna den oskyldige mot våld samt att skriftens ord det öfverheten ej bär svärdet förgäfves, ej få så tolkas, att detta svärd utan all urskiljning och efter godtfipnande får användas; och som jag ej mäktar inse att en stadssoldat för dylikt föröfvadt gröfre våld bör straffas efter annat än allmänna lagen, hvars bestämmelser enligt min enfaldeliga tanka stadssoldaten ej mindre än tullvaktmästaren äro underkastade, yrkar jag för sålunda af F. begångna våldsamheter laga ansvar, hvars rogare bestämmelser jag öfverlemnar åt höglofl. rättens upplysta bepröfvande att afgöra, fordrande dertill af F. i ersättning för sveda och värk och läkarelön en ej oskäligt beräknad summa af 25 rdr bko. Då stadssoldaten Jansson är förvunnen genom sammanstämmande vittnesberättelser att, sedan berörde tumult varit slutadt och patrullen sig från min bostad aflägsnat, stannat utanför å gaten och derifrån i ond afsigt inkastat till min bostad flere större stenar. Yrkas å honom härföre ansvar enlist 20 kan.