Aftonbladet – 23 januari 1850, sida 1

nens förderfliga öfverdrifter, men den har ej kunnat göra det redan fulländade verket ogjordt, den har bragt revolutionens högt uppbrusande vågor till lugn, tillintetgjort densammas upplösande och förstörande elementer; men den har ej mäktat bryta dess makt, icke förlamat dess kraft. Den har afbrutit revolutionen i. fortsättandet och fulländandet af dess verk, men den har ej frånryckt henne möjligheten att framdeles utföra detsamma. Kontrarevolutionen 1849 har omedvetet och mot sin egen vilja arbetat i 1848 års revolutions omisskännliga intresse. Låtom oss kasta en blick tillbaka på det förflutna året! Till en början vilja vi erinra oss den ställning hvaruti året 1849, vid sitt inträde, fann Europas förnämsta staier. Junidagarna i Paris förde omedelbart i sina fjät kontrarevolutionen, som derifrån utspann sitt nät öfver hela Europa. Från detta ögonblick hade man lärt känna den magiska talisman som framlockade reaktionens män ur deras gömslen, och ingaf dem hoppet att åter kunna tillrycka sig maktens förlorade tyglar. Driffjedern för detta partis rörelser var fruktan hos de förmögnare, att den politiska revolutionen skulle förvandlas i en social, förskräckelsen för en våldsam omstörtning af alla sociala och äganderättsförhållanden, som syntes hafva utgjort syftet med Junirörelsernag och denna fruktan framkallade anslutandet till militärmakten, som ansågs vara i stånd att afböja den hotande faran. Uti Frankrike efterträddes den ur revolutionens sköte utgångna provisoriska regeringen af Cavaignacs militärdiktatur. Denne man var visserligen ärlig republikan, men lika mycket soldat, och höll det framförallt och uteslutande för sin uppgift att med hjelp af belägringstillståndet upprätthålla ordning och disciplin. Revolutionens och dess ideers fria utveekling var hämmad genom inskränkning af tryckfriheten och församlingsrätten. GCavaignac var ej skarpsynt nog att upptäcka och omintetgöra partiernas fint spunna intriger och planer, som redan nu gingo ut på att störta honom sjelf och republiken, och genom en kontrarevolution tillintetgöra frukterna, icke blott af 1848, utan äfven af 1830. Thiers, representanten för en egoistisk och intrigant politik, framträdde nu på intrigernas skådeplats för att bilda ett antirepublikanskt förbund mellan orleanister och legitimister, som till en början skulle på Napoleonismens neutrala botten utföra striden mot republiken. Och så blef, på grund af den författning som fulländades den 4 November, genom allmänna val, som förrättades öfver hela landet den 10 December, Cavaignac förbigången och Ludvig Napoleon med en oerhörd röstmajoritet utnämnd till republikens president, emedan alla partier, som förenat sig till hans val, uti honom blott sågo ett redskap för sina planer, och uti hans regering en öfvergång till de statsformer, som hvart och ett parti efter sina åsigter arbetade för. Den 12 December, den dag på hvillen franska republikens författning proklamerades, voro redan alla minor laddade, för att spränga densamma, i det att på ena sidan, såsom det syntes gemensamt af trenne dynastiers anhängare, arbetades på monarkiens återinförande, och på andra sidan för upprättandet af en socialistisk republik, men deremot blott ett proportionsvis svagt parti, hvars styrka väsendtligen låg uti de andras söndring, sträfvade att upprätthålla och genomföra den proklamerade författningen. : : Den nyvalde, ansvarige chefen för den exekutiva makten, som af hela verlden ansågs 0skicklig att lösa sin höga uppgift, ställde i spetsen för sin minister Odilon-Barrot, en man som redan vid början af revolutionen visat prof på otillförlitlighet och modlöshet i afgörande ögonblick, och som, i sjelfva verket mera tillgifven monarkien än republiken, på intet vis var vuxen le intriger som leddes af Thiers, hvars bistånd lock var honom oundgängligt för att kunna nålla sig uppe. Vid slutet af 1848 hade kontrarevolutionen edan åter intagit den ståndpunkt af intrig ch korruption, från hvilken Ludvig Filip unler loppet af 18 år beherrskat landet, uppoffat folkets sedliga kraft öch slutligen beröfvat ig) sjelf hvarje fast stödjepunkt. Den fria denokrätiska författningen gaf ingen frihet, ty len var blott ett sken; exekutifstyrelsen, utången af folkets fria majoritet, var en lekHH HDD